* titel Titel och innehåll E D D A N De nordiska guda- och hjältesångerna Översättning från isländskan av Erik Brate I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom P r o j e k t R u n e b e r g (sånger märkta med * ingår ännu inte) Valans spådom Den Höges sång (Havamal) Sången om Vavtrudner Sången om Grimner Sången om Skirner Sången om Harbard Kvädet om Hymer * Loketrätan * Kvädet om Trym Sången om Allvis Balders drömmar Rigstula * Hyndlas sång * Kvädet om Volund * Kvädet om Helge Hjorvardsson * Första kvädet om Helge Hundingsbane * Andra kvädet om Helge Hundingsbane * Gripers spådom * Sången om Regin * Sången om Favner * Sången om Sigrdriva * Brottstycke av det större kvädet om Sigurd * Första kvädet om Gudrun * Det korta kvädet om Sigurd * Brynhilds färd mot Hel * Nivlungarnes dråp * Andra kvädet om Gudrun * Tredje kvädet om Gudrun * Oddruns gråt * Kvädet om Atle * Den grönländska sången om Atle * Gudruns eggelse * Sången om Hamder * Grottesången * Groas sång * Sången om Fjolsvinn * Solsången * about Om verket och översättaren Företal av Lars Aronsson Detta är den poetiska eddan, även kallad Edda Saemundar, och innehåller sånger skrivna efter fornnordiska versmått. Detta verk ska inte förväxlas med Snorre Sturlassons edda, som huvudsakligen är skriven på prosa med små inslag av vers. Översättaren Erik Brate var en tidig svensk språkforskare. Han föddes 1857 och dog 1924, därav den gamla verbböjningen och ålderdomliga stilen. Originalverket har oefterhärmliga illustrationer av Carl Larsson med flera. Den som vill läsa Eddan som en bok på papper, rekommenderas köpa den vackra faksimilutgåva som bokförlaget Niloé gjort 1990 med ISBN 91-7102-234-1. Om stavrim De fornnordiska versmåtten använder inte slutrim, som vi är vana vid, utan allitterationer eller stavrim. Det betyder att de tryckstarka stavelserna ska låta likadant i början. Detta lever kvar i dag i en del svenska talesätt som "räven raskar", "en grön grangren", "Staffan var en stalledräng" eller "bagare Bengtsson bakar bara brända bullar bakom berget". Här i Linköping säger infödingarna "ränna Roxen runt i rödrutig regnrock", med sina mycket speciella mjuka r-ljud. Alla konsonantljud stavrimmar med sig själva, ett typexempel är ramsan om bagare Bengtsson. Specialfall är sk-, sp- och st-, som här räknas som egna ljud. Orden skopa och stapel stavrimmar alltså inte, däremot stavrimmar skopa och skaka. Alla andra s-ord (utom sje-ljuden) stavrimmar inbördes. Alla vokaler anses som ett enda ljud, så orden ansvar, elak, otur och övning stavrimmar alla med varandra. Märk att Göte, hjul, jacka och ljuster alla har j-ljud och därför stavrimmar med varandra. Ordet gelé har däremot sje-ljud och stavrimmar i stället med sjukdom, skjuta och stjärna. Det är hela tiden lätet, och aldrig stavningen som avgör. Märk också att det ska vara betonade stavelser som ska stavrimma. Detta var inget problem för vikingarna, eftersom det bara är lånord som har annat än första stavelsen betonad. Orden bagare och bedragare stavrimmar inte, med däremot orden bedragare och duktig. Om versmåtten Det vanligaste fornnordiska versmåttet kallas fornyrdislag och har strofer om åtta rader, indelade i fyra fjärdingar. Varje fjärding har en uddrad och en jämnrad. Varje rad har två betonade stavelser. Den första betonade stavelsen i jämnraden kallas huvudstav och måste stavrimma med endera eller båda av de betonade stavelserna i uddraden. I den här elektroniska utgåvan har jämnraderna dragits in något åt höger. Det är fornyrdislag och ett exempel är Valans spådom. I den poetiska eddan förekommer ofta ett versmått som på isländska kallas ljodahattr (?) och som har sex rader per strof. Varje halva av strofen inleds med två rader som bildar en fjärding, precis som i fornrydislag. Sedan kommer en rad med tre betonade stavelser varav minst två ska stavrimma med varandra. Denna ensamma rad har i den elektroniska utgåvan dragits ut något åt vänster, för att göra mönstret tydligare. Ett exempel på ljodahattr är den Höges sång. * 01 Valans spådom 1. »Hören mig alla heliga släkten, större och smärre söner av Heimdall; du vill ju, Valfader, att väl jag täljer forntida sägner, de första, jag minnes. 2. Jättar, i urtid alstrade, minns jag, som mig fordom fostrat hava; nio världar jag minns, och vad som var i de nio, måttgivande trädet under mullen djupt. 3. I åldrarnas morgon, då Ymer levde, var ej sand, ej sjö, ej svala vågor; jorden fanns icke, ej upptill himlen; ett gapande svalg fanns men gräs fanns ingenstädes. 4. Innan Burs söner lyfte landen i höjden, de som mångberömd Midgård skapade. Solen strålade från söder på stenar, och gröna örter grodde i marken. 5. Solen kom från söder i sällskap med månen på höger hand över himlaranden. Solen ej visste, var salar hon hade, månen ej visste, vad makt han hade, stjärnorna ej visste, var de skimra skulle. 6. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag; åt natt och nedan namn de gåvo, uppkallade morgon och middag också, eftermiddag och afton, för att med åratal räkna. 7. Asarne möttes på Idavallen, timrade höga tempel och altar, smedjor byggde, smycken gjorde, skaffade sig tänger och skapade verktyg. 8. På gården med brädspel de glada lekte, armod på guld fanns ingalunda, tills tursamöar trenne kommo, mycket mäktiga mör, från jättevärlden. 9. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag, vem dvärgars skara skapa skulle av blodig bränning och Blains ben. 10. Där var Modsogner vorden den mest förnämlige av dvärgar alla och Durin den andre; de gjorde många människobilder, dessa dvärgar, av jord, som Durin sade. 11. Nye och Nide, Nordre och Sudre, Austre och Västre, Alltjov, Dvalin, Bivor, Bavor, Bombur, Nore, An och Anar, Ae, Mjodvitner. 12. Veig och Gandalv, Vindalv, Train, Täck och Torin, Tro, Vitr och Lit, Na och Nyrad. Nu har jag dvärgarna -- Regin och Radsvid -- rätt omtalat. 13. File, Kile, Funden, Nale, Hepte, Vile, Hanar, Svior, Fra, Hornbore, Fräg och Lone, Aurvang, Jare, Eikinskjalde. 14. Tid är att dvärgar i Dvalins skara för människorna leda till Lovar i ättlängd; de som sandfältens säte sökte åt sig till grusslätterna från grundens sten. 15. Där var Draupner och Dolgtraser, Ha, Haugspore, Lävang, Gloe, Dore, Ore, Duv, Andvare, Skirner, Virver, Skavid, Ae. 16. Alf och Yngve, Eikinskjalde, Fjalar och Froste, Finn och Ginnar. Alltid skall minnas, så länge människor leva, denna långa räcka av Lovars förfäder. 17. Tills ur den skaran trenne asar, kraftiga och kärleksfulla, kommo till et hus. De funno på land föga förmående Ask och Embla utan livsmål. 18. Ande de ej ägde, omdöme ej hade, ej livssaft, ej läte, ej livlig färg. Ande gav Oden, omdöme Höner, livssaft gav Lodur och livlig färg. 19. En ask vet jag stånda, den Yggdrasil heter, ett väldigt träd, överöst av vita sanden. Därifrån kommer daggen, som i dalarne faller, den står evigt grön över Urdarbrunnen. 20. Därifrån komma möar, som mycket veta, tre ur den sal, som under trädet står. Urd hette en, den andra Verdandi, man skar på trä namnet Skuld på den tredje. Lagar de satte, liv de korade för människors barn, männens öden. 21. Det fältslag minns hon först i världen, när de med spjuten spetsade Gullveig och i den Höges sal henne brände. Tre gånger brände de den tre gånger borna, ofta, ej sällan, dock ännu hon lever. 22. Heid hon hette, var till husen hon kom, en väl siande vala. Hon signade stavar, hon trollade, var hon kunde, trollade förryckthet. Alltid var hon älskad av onda kvinnor. 23. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag, om asarne skulle skada lida eller alla gudar ersättning få. 24. Spjut slungade Oden och sände bland flocken, det fältslaget ock var först i världen. Brutet var bröstvärn på borgen hos asar, över vapentagna fält kunde vanerna tränga. 25. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllor rådslag, vem all luften med lyte blandat eller åt jättens ätt Ods mö givit. 26. Blott Tor slog till i trotsigt mod, han sällan sitter, då slikt han hör, Eder brötos, ord och löften, alla viktiga avtal, som växlats dem emellan. 27. Hon vet Heimdalls hornlåt bero på det himmelshöga heliga trädet. På detta ser hon svämma en sandblandad fors från Valfaders pant. Veten I än mer och vad? 28. Ensam satt hon ute, när asarnes skräckgud, den åldrige, kom och i ögat henne såg. »Vad frågen I mig? Vi fresten I mig? Allt vet jag, Oden, var ditt öga du gömde i Mimers brunn, den mycket berömda. Mjöd var morgon Mimer dricker av Valfaders pant.» Veten I än mer och vad? 29. Gav Härfader henne halsguld och ringar, fick visdomsord och varsel av stavar; hon såg vida omkring i varje värld. ---------------- 30. Hon såg valkyrior, komna från fjärran, redo att göra ritten till Godtjod. Skuld höll sköld, och Skogul var den andra, Gunn, Hild, Gondul och Geirskogul. Nu äro Härjans härjungfrur nämnda, valkyrior, redo att rida på jorden. 31. Jag såg åt Balder, blodige guden, Odens barn, ett öde gömmas. Högt över slätterna smal stod vuxen och mycket fager misteltenen. 32. Från det trädet, som tycktes en telning vara, ett sorgeskott blev skjutet, och skytten vad Höder. Balders broder blev boren inom kort, Odenssonen stred blott en natt gammal. 33. Sina händer han ej tvådde, sitt huvud han ej kammade, förrän på bålet han bar Balders fiende. Men Frigg grät i Fensalarne över Valhalls ve. Veten I än mer och vad? 34. Då kunde fängsel man vrida av Vales tarmar, ganska fasta voro fjättrarne snodda. 35. I kedjor såg hon ligga under Kittellunden en led skepnad med Lokes drag. Där sitter Sigyn i sorg hos maken, föga väl till mods. Veten I än mer och vad? 36. En å från öster genom etterdalar flyter, med svärd och stridsknivar; Slidr den heter. 37. Norrut stod på Nidaslätterna en sal av guld för Sindres ätt; en annan stod på Okolner, gästabudssal för jätten Brimer. 38. En sal såg hon stånda från solen fjärran på Nastranden; åt norr vetter dörren. Etterdroppar föllo in genom rökhålet, av ormars ryggar är rummet flätat. 39. Där såg hon i strida strömmar vada menediga män och för mord fredlösa och den, en annans hustru hemligt lockar. Där sög Nidhogg de dödas kroppar, vidundret slet männen. Veten I än mer och vad? 40. Österut i Järnskogen den åldriga satt och födde där Fenrers avkomlingar. En bliver mest av alla förnämlig, tunglets rövare, i trolls skepnad. 41. Han mättar sig med lik av män, som dött, gudars boning med blod besudlar. Svart blir solskenet om somrarne efter, all väderlek vansklig. Veten I än mer och vad? 42. Satt där på högen och slog harpan gygens värnare, den glade Eggder. Över honom gol i granskog med pors en fagerröd hane, som Fjalar heter. 43. Gol över asarne Gullinkambe, han hos Härfader härmännen väcker; en annan gal under jorden, en sotröd hane, i Hels salar. 44. Gram skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, fri varder ulven. Visdom vet jag mycken, långt vidare ser jag över segergudars väldiga slutliga öden. 45. Bröder skola kämpa, varandras banemän bliva, systrars barn sin släktskap spilla; hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliv sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona. 46. Mims söner leka och slutödet tändes vid Gjallarhornets ljud, det genomträngande. Högt blåser Heimdall, med hornet i vädret; med Mims huvud håller Oden råd. 47. Då skälver Yggdrasils ask, där den står, urträdet jämrar sig, jätten blir lös. På resan till Hel rädas alla, innan Surts släkting slukar honom. 48. Vad är med asar? Vad är med alfer? Allt Jättehem gnyr, asar hava möte. Dvärgarna stöna framför stendörrarna, bergväggens vise. Veten I än mer och vad? 49. Garm nu skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. 50. Rym far från öster, på arm håller skölden; i jättevrede vrider världsormen sig; ormen piskar vågen, och örnen skriar, sliter lik, blek om näbben, och Naglfar lossnar. 51. Skeppet far från öster; över sjön skall Muspells ledung komma, och Loke styr. Vidunders yngel med ulven kommer; med dem är Byleipts broder i följe. 52. Surt far från söder med svedjande låga, stridsgudars sol av svärdet skiner. Stenberg störta, det stupar jättekvinnor; trampa dödingar Hels väg, och himmelen rämnar. 53. Ett andra lidande för Lin då kommer, när Oden går mot ulven att strida, och Beles bjärte bane mot Surt; falla då skall Friggs älskade. 54. Garm nu skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. 55. Då kommer Segerfaderns son, den väldige, Vidar, att strida mot valplatsens odjur. På jättesonen till hjärtat svärdet med handen han stöter. Hämnad är då fadern. 56. Då kommer Lodyns lysande ättling; Odens son går mot ormen att kämpa I vrede denne dräper värjaren av Midgård. Från sitt hem all draga döda hädan. Nio fjät döende går Fjorgyns son fram från ormen, som ofrejd ej fruktar. 57. Solen börjar svartna, jord sänkes i havet, från fästet falla flammande stjärnor; upp ångar imma, och elden lågar, hettan leker högt mot himlen själv. 58. Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. ---------------- 59. Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet, igen grönskande; forsar falla, örn flyger däröver, den som på fjället fiskar griper. 60. Asarne mötas på Idavallen och om jordens gördel, jätteormen, tala, föra sig till minnes märkliga öden och Fimbultyrs forntida runor. 61. Där skola åter de underbara guldbrädspelsbrickorna i gräset hittas, som i tidens morgon dem tillhört hade. 62. Osådda skola åkrar växa, allt ont sig bättra; Balder skall komma. I Ropts segersalar sitta Balder och Höder, valplatsens gudar. Veten I än mer och vad? 63. Då kan Höner lyckans lotter kasta och de båda brödernas barn bebo det vida Vindhem. Veten I än mer och vad? 64. En sal ser fagrare än solen stånda, täckt med guld, på Gimle. Där skola hövdingtrogna härskararor bo och i allan tid äga hugnad. 65. Där kommer den mäktige till maktdomen, den starke, ovanifrån, han som styr över allt. 66. Då kommer dunklets drake flygande, en blank orm, nedifrån, från Nidafjällen. I fjädrarne bär, och flyger över slätten, Nidhogg lik. Nu skall hon sjunka.» * 02 Den Höges sång 1. Alla dörrar, innan in man går, skarpt skådas skola, skarpt granskas skola, ty ovisst är att veta, var ovänner sitta borta på salens bänkar. 2. I givande, hell er! Gäst är in kommen, Sägen, var sitta han skall! Brått har den, som på bränderna vid härden skall fresta, vad framgång han får. 3. Eld behöver, den in har kommit, och kall har blivit om knäna. Mat och kläder den man tarvar, som har över fjällen farit. 4. Vatten tarvar vandrarn, som kommer till måltid, handduk och vänlig välkomst; välvilligt sinne, om han sådant kan vinna, samspråk och bjudning tillbaka. 5. Vett behöver, den som vida färdas; lätt är hemma vadhelst. Mång ögonkast får, den som intet förstår och sitter med kloka tillsammans. 6. Över sitt förstånd skall man stolt ej vara, fasthellre i väsendet varsam! När en klok och sluten kommer till gården, sällan den försiktige sig skadar, ty osvikligare vän man aldrig får än mycket mannavett. 7. Den varsamme gästen, som till gille kommer tiger under lyssnande tystnad; med öronen hör efter, med ögonen skådar, så spanar var klok och spejar. 8. Säll är den, som åt sig vinner, lovord och lisa i nöden. Otryggt är allt, som man äga skall, buret i andras bröst. 9. Säll är den, som för sig äger lovord och förstånd uti livet, ty onda anslag man ofta rönt alstras ur andras bröst. 10. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. På främmande ort går det framför guld. Slikt är den torftiges tillflykt. 11. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl. 12. Ej är så gott, som gott man säger, öl för människors ätt; ty mindre en man, ju mera han dricker, vet till sig, vad tankar han har. 13. Glömskans häger heter, den över glatt lag svävar; han snattar från män deras sans. Med den fågelns fjädrar jag fjättrad blev i Gunnlods gård. 14. Drucken jag blev, blev döddrucken hos den förfarne Fjalar. Gille är ypperst, då var gäst går hem med sinnen i full sans. 15. Tyst och klok vare konungason, och djärv, när strid står; munter och glad bland män envar, tills han av döden drabbas! 16. Ovis man tror sig alltid skola leva, om för vapenskifte han sig aktar, men ålderdomen giver honom ingen frid, fast honom spjuten spara. 17. En gäck stirrar, när han till gille kommer; han talar om allt eller tiger; på samma gång, som en sup han får, då är det slut med hans slughet. 18. Blott den vet, som vida reser och fjärran farit har, vad lynnesart leder envar. Han vet, vad vett är. 19. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker. 20. Glupske slukaren, om besinning han ej vet, äter sig ohälsa. Löje skaffar ofta i lag med okloka åt enfaldigman hans mage. 21. Hjordar veta när vända hem de skola, och gånga då från gräset, men ovis man aldrig känner sin egen mages mått. 22. En eländig man och illasinnad gör hån åt vad som helst; det vet han icke, som han veta behövde, att honom fel ej fattas. 23. Ovis man alla nätter vakar, grubblar och grämer sig för allt; matt är han, när morgonen kommer; vedermödan är, som den var. 24. Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le; han förstår icke, fast de stämpla mot honom, om han bland sluga sitter. 25. Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le; när på tinget han kommer, det ter sig klart, att få hans talan föra. 26. Ovis man tror sig allt veta. när i vrå i skygd han vistas; men slätt han vet, vad han svara skall, när män hans förmåga fresta. 27. Ovis man, som bland andra kommer, gör bäst i att tyst förbliva; ingen vet, att han intet kan, om ej för ymnigt han ordar. Ingen känner den, som ingenting vet, om icke för ymnigt han ordar. 28. Klok den synes, som kunnig är att spörja och spörsmål besvara. Hemligt aldrig kan hållas sådant, som går ifrån mun till mun. 29. Alltför mycket talar, den som aldrig tiger, av ord med ingen mening. Hastig tunga, som ej hålles i styr, ofta sig ofärd pratar. 30. Till ögnagyckel skall man annan ej hava, om han gör som gäst besök. Klok mången tyckes, om han ej tilltalas, och helskinnad hållas han får. 31. Klok förefaller, den till flykten tager, en gäst, som är hånfull mot gäst. Föga den vet, som flinar vid måltid, om han med gramsne ej glammar. 32. Många män med mångprövad vänskap gyckla med varandra vid gillet. Alltid det är ett upphov till strid, att gäst tvistar med gäst. 33. På morgonen en man, sig måltid rikligt skaffe, om han till bekanta ej kommer; annars sitter han och snappar, som svulten han vore, och kan föga fråga. 34. Stor omväg till ovän är, fast vid vägen hans stuga stode; men till god vän på gen vägar, vore han än fjärran faren. 35. Gå skall man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver. 36. Ett bo är bäst, fast blott helt litet, herre är hemma envar. Fast man tågor har till tak och blott två getter äger, är det bättre än bedja om mat. 37. Ett bo är bäst, fast blott helt litet, herre är hemma envar. blödande är hjärtat på den, som bedja skall sig mat till varje mål. 38. Från sina vapen ej vike en man på fältet ett enda fjät, ty ovisst är att veta, när ute på vägen spjutets spets kan tarvas. 39. Ej så givmild man eller gästfri jag fann, att ej åt gåvor han gladdes, eller så litet snål på sitt gods, att led vore lön, om han finge. 40. Den som välstånd förvärvat har, skall torftighet ej tåla; ofta spars åt okär, vad åt älskling var ämnat; mycket går värre, än man väntat. 41. Med vapen och kläder glädje vänner varandra! Själv man skönjer det bäst. Gneom gengåvor vänskapen vara längst; om annars det vill sig väl. 42. Till sin vän skall man vän vara och vedergälla gåva med gåva; med löje skall man löje gälda och försök att lura med lögn. 43. Till sin vän skall man vän vara, till honom och hans vän; men till oväns vän skall ingen man någonsin vän vara. 44. Vet du, om vän du har, som du väl tror och gott av honom vill hava; förtrolig skall du vara och vängåvor skifta, träffa honom titt och ofta. 45. Om du har en annan, som du illa tror, och av honom dock gott vill hava; fagert skall du tala men falskt tänka och vedergälla list med lögn. 46. Ytterligare gäller om den, du illa tror och vars onda sinne du anar: mot honom skall du le och låtsa vänskap; samma gåva åt givaren gälda. 47. Ung var jag fordom och for ensammen, då råkade jag vilse om vägen; jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman. 48. Modiga och givmilda män leva bäst, nära sällan sorg; men fåvitsk man fruktar allt möjligt, sörjer alltid snål vid gåvor. 49. Med kläderna mina jag klädde på fältet tvänne gubbar av trä; hela karlar de tycktes, när en klut de hade; nesligt är naken vara. 50. Tallen torkar, som på tomten står, och ej skyddas av bark eller barr; så är ock en, som ingen älskar. Vi skall han länge leva? 51. Om ock hetare än eld med osäkra vänner brinner fem dagars fred, så slocknar den dock, när sex de bliva, och vissnar all vänskap. 52. Mycket skall ej mannen giva, ofta får han lovord för litet; med hälften av en bulle och med bägare på lut vann jag mig en vän. 53. Små sandstränder, små sjöar, små äro människors sinnen. Ej samtliga män fingo samma visdom; ovis överallt är enhälft. 54. Medelmåttigt klok var man skall vara, aldrig vara alltför klok. Bland män är livet mest fagert för dem, som väl veta mycket. 55. Medelmåttigt klok var man skall vara, aldrig vara alltför klok. Klok mans sinne är sällan glatt, om allvis han är, som det äger. 56. Medelmåttigt klok var man skall vara, aldrig vara alltför klok. Sitt öde vete ingen på förhand; då är honom sorglösast sinnet. 57. Brand brinner av brand, tills han brunnen är, låga tändes av låga. Den ene för den andre genom ord blir känd, och den alltför slöe genom slapphet. 58. Arla stige upp, den som äga vill en annan egendom eller liv! Sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger. 59. Arla stige upp som har arbetsfolk få, och tage med sin syssla i tu! Mycket försinkas för den, om morgonen sover; rask är till hälften rik. 60. Av torrt trä och taknäver en man måttet känner, och vad ved vara kan ett helt kvartal eller halvår. 61. Tvagen och mätt ride mannen till tinget, fast klent han är klädd! Över skor och knäbyxor ej skamsen någon vare, ej heller över hästen, fast han har en dålig! 62. Han far och fikar med framåtböjt huvud örnen på urgammalt hav; så ock den man, som bland många kommer och har förespråkare få. 63. Frågor den göre och give svar, som klok vill kallas! En må få veta, en andre icke; veta det tre, så vet världen. 64. En klok man skall kuva sitt lynne, sin härsklystnad hålla i tygel. Då han märker, när bland modiga han kommer, att ingen är djärv framför alla. 65. För de ord, som till andra man har sagt, ofta man bitter får böta. 66. Mycket för tidigt kom jag på många ställen men alltför sent på somliga; drucket var ölet, obryggt ibland; sällan kommer led till lags. 67. Här och var man mig hem hade bjudit, om ej mat till målen jag behövt, eller två lår hängt hos den trofaste vännen, sedan ett jag ätit hade. 68. Elden är bäst för barn av människor och solens syn, och om sin hälsa man hava får och leva utan last. 69. En man är ej olycklig, fast usel till hälsan; mången är av söner säll, mången av fränder, mången av fullt upp med gods, mången av välgjort verk. 70. Bättre är leva än att liv sakna; vid liv, får sig karl alltid ko. Eld såg jag brinna i bål åt den rike, och död låg han utanför dörren. 71. Den halte rider häst, den handen mist, blir herde, den döve duger i strid. Blind är bättre än att bränd vara; ej av någon nytta är liket. 72. En son är bättre, fastän sent född, sedan faderns levnad är liden. Sällan bautastenar man ser vid vägen, om ej frände över frände dem rest. 73. Två äro stridsmän: tungan dödar huvudet; under varje päls jag väntar en hand. 74. Med fröjd den natten motser, som matsäck har att njuta, Kort räcka skepps rår, höstnatt hastigt skiftar. På fem dagar växlar vädret mycket men mer på en månad. 75. Den icke något vet, som ingenting vet; av rikedom mången röjes som narr. Den ene är rik, den andre fattig, lägg ej den det till last! 76. Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermålet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit. 77. Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man. 78. Fulla fårfållor såg jag hos Fitjungs söner, nu traska de med tiggarens stav. Överflöd är som en ögonblink, vankelmodigast av vänner. 79. En ovis man, om han erhålla kan gods eller kvinnors gunst, hans stolthet växer, men förståndet icke, i dårskap går han duktigt långt. 80. Det rönes då, när om runor du spörjer, om de stavar, som från gudarne stamma, som höga makter höggo, och skaldefebern skar, då tyckes det bäst, att han tiger. 81. Om kvällen skall dagen prisas, gift kvinna, då hon bränd är, svärdet, då det frestat är, flicka, då hon gift är; is, då man över kommer, öl, då det drucket är. 82. I blåsväder skall skog man fälla, i bris ro ut på öppet hav, i mörkret med mö språka, ty många är dagens ögon. Å skepp skall man fart göra och skölden till skydd hava, till fäktning svärdet och flickan att kyssa. 83. Vid eld skall man öl dricka, på isen skridsko åka, en kamp skall man mager köpa, en klinga med rost uppå; hemma skall man höst göda men hund i fäbod. 84. På ord av en mö må ingen man lita, eller tro på gift kvinnas tal; ty på rullande hjul deras hjärta är skapat, föränderlighet i bröstet inlagd. 85. Bristande båge, brinnande låga, glupande ulv, gormande kråka, grymtande svin, gran utan rot, växande våg, vällande gryta. 86. Flygande spjut, fallande bölja, is, blott nattgammal, orm i ring, bruds ord i bädden, ett brustet svärd, björnens lek, ett barn av en konung. 87. En sjuk kalv, en självrådig träl, en foglig vala, de nyss fallne i striden. 88. Tidigt sådd åker må ingen tro, och ej för snart sin son; av vädret beror åkern, av sitt vett sonen, båda tvivelaktiga ting. 89. Din broders mördare, om han mötes på vägen, ett halvbrunnet hus, en häst, än så snabb, -- ty borta är gagnet, om ett ben skadas -- ingen vare så lättrogen, att han litar på allt detta! 90. Kärlek av kvinnor, som känna falskhet, är som med häst utan broddar på hal is åka med en yster tvååring och illa tämd, eller i stickande storm med ett styreslöst skepp eller som halt man på töfjäll skulle taga en ren. 91. Bar sanning jag talar, ty båda jag känner: karlars tro mot kvinnor även vacklar. Då tala vi fagrast, när vi falskast tänka, det snärjer ock kloka sinnen. 92. Fagert skall man tala, friarskänk bjdua, om en flickas kärlek man vill få, den ljuslätta ungmöns älsklighet prisa; då får, den som friar. 93. För älskog lasta aldrig man skall sin nästa någonsin; ofta verkar på den vise men på vettlös man ej bedårande däjlighet. 94. Ty ingalunda lasta en annan man skall för fel, som är fleras; till galna från kloka gör karlars söner älskogs mäktiga åtrå. 95. Blott själen gömmer, vad i hjärtat bor, ensam sin känsla han känner. Ingen sjukdom är värre för en själfull man än att leva, med intet belåten. 96. Det varsnade jag, då i vassen jag satt för att möta min älskade mö; kött och blod mig min käresta var, och dock jag ingenting av henne fick. 97. Billings mö jag i bädden fann solvit sova. En jarls härlighet höll jag för intet mot att med denna förlederska leva. 98. »Nära afton du, Oden, skall komma, om mö di dig vinna vill; allt går illa, om ej ensamma vi slik sak veta.» 99. Åter jag kom och älska mig tyckte; vist var ej, vad jag ville. Jag hoppades då, att jag hava skulle all hennes kärlek och tjusning. 100. När jag kom fram, fick jag där se hela vakten av kämpar vaken, med burna bloss och brinnande ljus; min väg sig visade farlig. 101. Och nära morgonen, när jag närmade mig åter, då sov salens vakt. En hynda jag då fann på det hulda vivets bädd bunden ligga. 102. Mången mö god, om man mönstrar noga, lätt ändrar sitt lynne mot män. Det jag rönte, när jag rådklok mö till lättsinne lockade; allehanda smälek den sluga mig ådrog, och intet jag fick av den flickan. 103. Man skall glad i hemmet vara. och glamma med gäster, dock förståndigt man sörje för sitt; minnesgod och målför, om man mångvis vill vara, omtala ofta det goda. Ärkenöt den heter, som har intet att säga; det är de ovisas art. 104. Åldrig jätte jag besökte, nu är åter jag kommen; där föga jag fick med att tiga. Ej få ord till min fromma jag talte i Suttungs salar. 105. Gunnlod mig gav på guldstolen en dryck av det dyrbara mjödet. En lumpen lön lät jag henne få för hennes ärliga ömhet, för hennes lidelses längtan. 106. Borrens mun lät jag bana mig väg och gång i stenen gnaga; jag över och under omgavs av jättars väg; då gällde det hals och huvud. 107. Av skickligt vunnen skönhet har jag skickligt mig begagnat, den kunnige föga fattas; ty Odrörer har nu upp kommit, dit, där människor bygga och bo. 108. Ovisst är, om än jag kommit igen från jättars gårdar, om ej av Gunnlod jag hjälpts, den goda flickan, som jag fick i famnen sluta. 109. Följande dag rimtursarne att fråga gingo om den Höges gifte i den Höges sal; efter Bolverk de sporde, om tillbaka han kommit eller Suttung ihjäl honom slagit. 110. Ed på ring tror jag Oden avlagt hava; hur kan man på hans löften lita? Med svek han mjödet från Sutting tog, och i gråt han lämnade Gunnlod. ---------------- 111. Tid är att förtälja på talarens stol, som vid Urds brunn är. Jag såg och teg, jag såg och tänkte, jag lyssnade till männens mål. Om runor hörde jag dem tala, om råd de ej heller tego, vid den Höges sal, i den Höges sal hörde jag sägas så. 112. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Stig ej upp om natten, om du ej är ute och spanar eller måste ut på gården gå! 113. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Sov ej hos kvinna, som är kunnig i trolldom, så att hon i famnen dig fängslar! 114. Hon gör det så, att du ger varken akt, om till ting eller konungen du kallas; mat du vill ej hava eller människors umgänge; sorgsen går du att sova. 115. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En annans hustru du aldrig locke att förtroligt med dig tala! 116. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Om på fjäll eller fjärd du fara lyster skaffa dig riklig reskost! 117. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En elak man du aldrig låte höra vad otur dig hänt; ty av en elak man du aldrig får för lämnat förtroende lön. 118. Svårt tilltygad såg jag en man genom ord av en ond kvinna; falsk tunga tog hans liv, och dock ej för sann sak. 119. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Vet, om en vän du har, som du väl tror, far träget att honom träffa; ty av ris höljes och högt gräs den väg, som ingen vandrar. 120. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En god man du locke till gamman och förtrolighet; lär dig tjusa folk att hålla dig kär! 121. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. När du får en vän, den förste var aldrig att våldsamt vänskapen slita; sorg fräter hjärtat, när man säga ej får för någon hela sin hug. 122. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Ord skifta, aldrig du skall med dåraktig dumbom. 123. Ty av illasinnad man du aldrig skall få gott med gott lönat. Men en god man dig gagnar med sitt lov och gör dig omtyckt av andra. 124. Lik släktskap är vänskap, då man säga får en annan hela sin hug. Allt är bättre än vara brått föränderlig; den är ej vän, som blott välkommet säger. 125. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Tre ord icke växla i träta med en usling; den bättre är ofta böjlig, när den sämre slår. 126. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Skomakare var ej eller skaftmakare annat än åt dig själv; om sokn är illa skapad eller skaftet snett, då önskas över dig ont. 127. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Om ont du märker, säg, att ont det är, och giv ej din fiende frid. 128. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Åt ont glad aldrig var, men gläds åt det goda! 129. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. I träffningens tummel titta ej uppåt -- dödlig fruktan drabbar männen -- att icke förtrollning dig träffar. 130. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Om hos god kvinna du vill komma i ynnest och få fägnad av, fagert skall du lova och fast löftet hålla; den blir glad, som får något gott. 131. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Varsam ber jag dig vara, dock ej alltför varsam. Var med ölet varsammast och med annas hustru, och med det tredje, att ej dig toppride tjuvar. 132. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Till hån och löje hav aldrig gäst eller främling, som färdas! 133. Ofta illa veta, de som inne sitta, vad slags folk, som farande komma. Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig, att till intet han duger. 134. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Åt åldrig talare du aldrig må skratta; ofta gott är, vad de gamle säga. Ofta ur skrumpet skinn skarptänkta ord komma, sådant som hänger bland hudar och slänger bland småskinn och lätt dinglar bland löpmagar. 135. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En gäst du skall ej skymfa eller jaga på porten; fägna den fattige väl! 136. Ej svag är den dörrtapp, som svänga skall och öppna för alla. En ring du dock giv, eller på din rygg allt ont de dig önska. 137. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Då öl du dricker, sök hjälp av jordens kraft, ty jord mot ölrus hjälper och eld mot sjukdomar, ek ger avföring, ax skyddar för trolldom, mjöldryga mot bråck, månen mot rasande, bete mot bitsjuka, bot mot ont äro runor, mot fluss är fast mark. 138. Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter, djupt stungen med spjut och given åt Oden, jag själv åt mig själv, uppe i det träd, varom ingen vet, av vad rot det runnit upp. 139. Man bröd mig ej bar eller bjöd mig horn, skarpt jag nedåt skådade; jag tog upp runor, med rop jag tog dem, så föll jag åter därifrån. 140. Nio kraftsånger lärde jag av namnkunnig son till Boltorn, Bestlas fader, och en dryck jag fick, av det dyrbara mjödet, som östes ur Odrörer. 141. Då tog jag att förkovras och kunnig vara, att växa och väl trivas; ord mig av ord ord skapade, verk mig av verk verk alstrade. 142. Runor skall du finna, rätt uttydda stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar, som skaldefadern skar och gudamakter grovo och de rådandes herre ristade. 143. Oden bland asarne men för alferna Dain och Dvalin för dvärgarna, Allsvinn åt jättar gjorde runor, några runor jag ristade själv. 144. Vet du, hur du rista skall? Vet du, hur du reda skall? Vet du, hur du färga skall? Vet du, hur du fresta skall? Vet du, hur du bedja skall? Vet du, hur du blota skall? Vet du, hur du sända skall? Vet du, hur du slopa skall? 145. Bättre är intet bedja än att blota för mycket; gåva önskar, att gengåva gives. Bättre är intet sända än alltför mycket slopa. Så ristade Tund före tidsåldrarna, när han reste sig upp, när han återkom. 146. De kraftsånger kan jag, som ej konungens maka och ingen mans ättling kan. Hjälp heter en, och hjälpa dig den skall mot processer och sorger och samtliga lidanden. 147. Den nästa, jag kan, är nödig för dem, som vilja som läkare leva. 148. Den tredje jag kan, om det tarvas mig få fjättrar åt fiender mina; eggen jag dövar på mina ovänners svärd, att deras klingor och knölpåkar ej bita. 149. Den fjärde jag kan, om fiender på mig med band ha lemmarne bundit. Galder jag sjunger, så att gå jag kan; från foten fjättern springer och från handen handkloven. 150. Den femte jag kan, om fiendepil skjuten jag falla i flocken ser; så häftigt han ej flyger, att jag hejdar honom ej, om blott min syn honom sett. 151. Den sjätte jag säger, om mig sårar en man genom runor på rötter av träd, och för denne fyr, som min fiendskap kräver, det blir menligt mera än för mig. 152. Den sjunde jag kan, om själva salen jag ser brinna kring bänkat lag; lågan slår ej så högt att jag släcker den ej, slik galder, som jag säga kan. 153. Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära; när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått. 154. Den nionde jag kan, om mig nöd hotar, att bärga min båt på hav; vinden jag stillar på vågen ute och sjunger all sjö i sömn. 155. Den tionde jag kan, om trollkvinnor jag ser högt i luften leka. Jag vållar det så, att de vilse fara om skepnaden, de själva äga, om själen, som de själva ha. 156. Den elfte jag kan, om till örlog jag skall gå med gamla vänner. Under sköldarna jag sjunger, och de skynda med kraft utan sår till slaget, utan sår från slaget, komma helbrägda från vad som helst. 157. Den tolfte jag kan, om uppi träd jag ser hängda döda dingla. Så ristar jag och runor färgar, att den kroppen kommer och talar mig till. 158. Den trettonde jag brukar, om ett barn jag skall genom vattenösning viga. Stupa han skall ej, fast i strid han kommer, ej segnar denne krigare för svärd. 159. Den fjortonde jag kan, om för folkets skara jag skall tälja gudars tal; asar och alfer jag alla vet besked om; den ej kunnig är, det ej kan. 160. Den femtonde jag kan, som Tjodreyrer sjöng, en dvärg framför Dellings dörr; kraft han sjöng åt asar och åt alfer framgång, förstånd åt stridernas gud. 161. Den sextonde jag kan, om den sluga möns lidelse och lust jag vill hava. Hågen jag vänder hos vitarmad kvinna och förändrar all hennes själ. 162. Den sjuttonde jag kan, att sent skiljes från mig den ungmö, jag älskar. Dessa sånger du sakna skall länge, Loddfavner. Men de äro goda som gåva, nyttiga att nå, behövliga att hava. 163. Den adertonde jag kan, som jag aldrig lär åt mö eller mans hustru -- allt är bäst, som man ensam kan; det är sångens slut -- utom åt henne som med armen mig famnar eller åt mig syster är. 164. Nu är den Höges sång framsagd i den Höges sal, gagnrik för människors söner, gagnlös för jättars söner. Hell den, som framsade! Hell den, som kan! Njute gott, den som begrep! Lycklige de, som lyssnat! * 03 Sången om Vavtrudner ( Oden sade: ) 1. »Råd du mig nu, Frigg, då fara att gästa Vavtrudner jag vill! Högst ivrig är jag att allvise jättens forntidskunskap fresta.» ( Frigg sade: ) 2. »Hemma jag ville hålla Härjafader kvar i gudarnes gårdar, ty ingen jätte jag jämnstark känner med Vavtrudner vara.» ( Oden sade: ) 3. »Mycket jag for, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat; det vill jag nu veta, hurudana Vavtrudners salar mig synas.» ( Frigg sade: ) 4. »Lycklig du fare! Lycklig du åter komme! Lycklig du på vägen vare! Må, människors fader, din förmåga stå bi, då du samtal söker med jätten!» 5. For så Oden att fresta jättens vida frejdade visdom. Anländ till salen, som Ims fader ägde, gick Ygg genast in. ( Oden sade: ) 6. »Hell dig, Vavtrudner, nu till hallen är jag kommen att se dig själv, där du sitter. Först vill jag veta, om vis du är och gömmande all kunskap, jätte.» ( Vavtrudner sade: ) 7. »Vem är den man, som i min sal slungar ut slika ord? Ut du ej kommer ur vår sal, är av oss du icke visast.» ( Oden sade: ) 8. »Gagnråd jag heter: nyss, av gången tröttad, törstig jag trädde i din sal. Länge jag färdats, längtar att hälsas och att mig du mottager, jätte.» ( Vavtrudner sade: ) 9. »Vi står du då, Gagnråd, på golvet och talar? Sätt dig på bänk i salen! Utröna skall vi, om åldrige talarn vet mer eller mindre än gästen.» ( Oden sade: ) 10. »Ringa man, som till rik man kommer, tale, vad som hövs, eller tige. Ordsvall tänker jag illa båtar den, som kommer till kallsinning värd.» ( Vavtrudner sade: ) 11. »Säg mig, Gagnråd, då på golvet du vill fresta din framgång, hur den hästen heter, som drager dagen över människor var morgon!» ( Oden sade: ) 12. »Skinfaxe han kallas, som den klara dagen var morgon över människor drar. För den bästa av hästar han hålles av reidgoter, ljus sprider springarens man.» ( Vavtrudner sade: ) 13. »Säg mig, Gagnråd, då på golvet du vill fresta din framgång, hur den hästen heter, som från öster drager natten över nådiga gudar!» ( Oden sade: ) 14. »Rimfaxe heter den häst, som drager var natt över nådige gudar; ur munnen från betslet var morgon det droppar, och så kommer dagg i dalar.» ( Vavtrudner sade: ) 15. »Säg mig, Gagnråd, då på golvet du vill fresta din framgång, hur den å heter, som åtskiljer jättars och gudars jord!» ( Oden sade: ) 16. »Iving heter ån, som åtskiljer jättars och gudars jord; öppen skall hon rinna i alla tider, is bliver ej på den ån.» ( Vavtrudner sade: ) 17. »Säg mig, Gagnråd, då på golvet du vill fresta din framgång, vad den slätt heter, där till slag mötas Surt och de milda makter!» ( Oden sade: ) 18. »Vigrid heter slätten, där till slag mötas Surt och de milda makter; åt alla håll är den hundra mil, denna valplats dem visats an.» ( Vavtrudner sade: ) 19. »Gäst, du kunnig är. Till jättens bänk kom! Låt oss sitta tillsammans och tala! Om huvudet, främling, i hallen vi slå vad, vem som av oss är visast.» ( Oden sade: ) 20. »Säg du ett, om du äger förstånd och du, Vavtrudner, vet det, vadan jorden först kom, du kunnige jätte, eller den höga himlen!» ( Vavtrudner sade: ) 21. »Av Ymers kött åstadkoms jorden och av benen berg; av rimfrostjättens huvudskål himlen blev skapad, böljan av hans blod.» ( Oden sade: ) 22. »Säg du det andra, om insikt du äger, och du, Vavtrudner, vet det, vadan månen kom, som över människor far, sammaledes ock solen!» ( Vavtrudner sade: ) 23. »Mundelföre heter han, som är månens fader, sammaledes ocks^ solens. På himlen vandra de varje dag skola för männiksorna tiden att tälja.» ( Oden sade: ) 24. »Säg du det tredje, då man talar om din kunskap och du, Vavtrudner, vet det, vadan dagen kom som drager över människor, eller natten med nedan!» ( Vavtrudner sade: ) 25. »Delling han heter, han är dagens fader, men natten av Norve föddes; ny och nedan skapade nådiga gudar att för männiksorna tiden tälja.» ( Oden sade: ) 26. »Säg du det fjärde, då du frejdad är för kunskap och du, Vavtrudner, vet det, vadan vintern först kom eller varma sommaren bland visa gudar att vara!» ( Vavtrudner sade: ) 27. »Vindsval han heter, som är vinterns fader, men Svasud är sommarens.» ( Oden sade: ) 28. »Säg du det femte, då du frejdad är för kunskap och du, Vavtrudner, vet det, vem äldst av asar eller Ymers fränder i urtiden alstrades!» ( Vavtrudner sade: ) 29. »Ett jätteantal vintrar, innan jorden var skapad, vart Bergelmer boren; äldre var Trudgelmer, och än äldre Aurgelmer, hans fader och farfader.» ( Oden sade: ) 30. »Säg du det sjätte, då man skicklig dig kallar och du, Vavtrudner, vet det, varifrån jätten Aurgelmer bland jättars söner först kom, du kunnige jätte!» ( Vavtrudner sade: ) 31. »Ur Elivågor etterdroppar stänkte; det växte, tills det vart till en jätte; därav våra ätter allesammans kommit, äro därför alla elaka.» ( Oden sade: ) 32. »Säg du det sjunde, då man skicklig dig kallar och du, Vavtrudner, vet det, huru barn han fick den bålde jätten, då ej till gifte jättekvinna fanns!» ( Vavtrudner sade: ) 33. »Under armen växte på väldige rimtursen mö och man tillsammans; fot med fot födde åt jätten, den vise, en sexhövdad son.» ( Oden sade: ) 34. »Säg du det åttonde, då du anses kunnig, och du, Vavtrudner, vet det, vad det första är, du minnes, och det fjärmaste, du vet, du gömmer all kunskap, jätte!» ( Vavtrudner sade: ) 35. »Ett jätteantal vintrar, innan jorden var skapad, vart Bergelmer boren; det är det första jag minnes, när förfarne jätten på urholkad ökstock lades.» ( Oden sade: ) 36. »Säg du det nionde, då du nämnes vis och du, Vavtrudner, vet det, varifrån vinden kommer, som över vågen far! Aldrig man skönjer honom själv.» ( Vavtrudner sade: ) 37. »Räsvälg han heter, som vid himlens ända sitter, en jätte med örns utseende; av hans vingar säges vinden komma, som far över alla folk.» ( Oden sade: ) 38. »Säg du det tionde, då förtälja om gudars alla öden du, Vavtrudner, vet, varifrån Njord kom in bland asars söner, -- över tallösa altare och tempel han råder -- fast åt fader bland asar han ej föddes!» ( Vavtrudner sade: ) 39. »I Vanahem han skaptes av visa makter och gavs som gisslan åt gudar; i åldrarnes ände skall han åter komma hem till de visa vaner.» ( Oden sade: ) 40. »Säg du det elfte var med svärd de i gården var dag skifta duktiga hugg; de kora, vem skall falla, och från kampen rida, sitta sedan försonta tillsammans.» ( Vavtrudner sade: ) 41. »Alla einhärjar i Odens gårdar var dag skifta duktiga hugg, kora, vem skall falla, och från kampen rida, sitta sedan försonta tillsammans.» ( Oden sade: ) 42. »Säg du det tolfte, hur förtälja om gudars alla öden du, Vavtrudner, vet; var hemlighet om jättar och jämväl alla gudar på det sannaste du säger, du jätte, som gömmer all vishet!» ( Vavtrudner sade: ) 43. »Om jättars hemlighet och jämväl alla gudars jag sanning kan säga, ty till varje värld jag vandrat har, till nio världar kom jag, ända nedom Nivlhel, hit avlida döda från Hel.» ( Oden sade: ) 44. »Mycket for jag, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat. Vad för människor leva, medan den långa fimbulvintern varar i världen?» ( Vavtrudner sade: ) 45. »Liv och Leivtraser, och leva de skola, gömda i Hoddmimers hult; morgondagg till mat de hava; de bliva människornas moder och fader.» ( Oden sade: ) 46. »Mycket for jag, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat. Vadan kommer sol på den släta himlen, när ulven denna sol hunnit upp?» ( Vavtrudner sade: ) 47. »Alvrodul föder en fager dotter, innan henne ulven hunnit upp; hon skall gå, när gudarne dö, en mö på sin moders vägar.» ( Oden sade: ) 48. »Mycket for jag, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat. Vilka äro de flickor, som fara över havet, och med klokhet och kunskap färdas?» ( Vavtrudner sade: ) 49. »Tre väldiga floder falla över bygden, som Mogtrasers möar behärska; ödets gudinnor de enda i världen, dock bland jättar de fötts och fostrats.» ( Oden sade: ) 50. »Mycket for jag, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat. Vilka asar råda för gudarnes ägor, då Surts låga slocknar?» ( Vavtrudner sade: ) 51. »Vidar bor och Vale i de vigda gudaboningar, när Surts låga slocknar; Mode och Magne skola Mjollner hava, då Vingners strid har stannat.» ( Oden sade: ) 52. »Mycket for jag, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat. Vad blir Oden till undergång, då alla gudar förgås?» ( Vavtrudner sade: ) 53. »Ulven skall sluka Aldafader, men honom skall Vidar hämna; kalla käftar han klyva skall på vargen i stridens stund.» ( Oden sade: ) 54. »Mycket for jag, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat. Vad sade Oden i sonens öra, innan denne å bålet bars?» ( Vavtrudner sade: ) 55. »Ingen vet, vad du i urtiden sade i örat på sonen. Med åt fallet vigd mun min forntids kunskap och gudars öden jag omtalt. Med Oden själv jag skiftat visdimsord; du av alla väsen är visast.» * 04 Sången om Grimner Om konung Raudungs söner Konung Raudung hade två söner, den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio år men Geirröd åtta år. De rodde båda i båt med sina drag till småfiske. Vinden drev dem ut på havet. I nattens mörker slogs båten sönder mot land, de gingo upp och träffade en fattig bonde. Där voro de om vintern. Bondhustrun fostrade Agnar men mannen fostrade Geirröd och lärde honom att skicka sig. Om våren gav mannen dem en farkost. Men när hustrun och han ledsagade dem till stranden, talade mannen enskilt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders landningsplats. Geirröd var framtill i farkosten; han sprang upp på land men stötte ut farkosten och sade: »Far du nu de onda i våld!» Farkosten drev ut i havet. Men Geirröd gick upp till staden; där blev han väl mottagen, men hans fader hade då avlidit. Geirröd togs då till konung och blev en ansedd man. Oden och Frigg sutto i Lidskjalv och sågo kring alla världar. Oden sade: »Ser du Agnar, din fosterson, där han avlar barn med en jättekvinna i hålan? Men Geirröd, min fosterson, är konung och råder över ett land.» Frigg säger: »Han är så snål på mat, att han pinar sina gäster, om han tycker, att det kommer för många.» Oden säger, att det är lögn; de slå vad om denna sak. Frigg sände sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig i akt, att icke en trollkunnig man, som kommit in i landet, skulle förhäxa honom, och sade det vara kännemärke på honom, att ingen hund var så arg, att han skulle rusa på honom. Men det var alldeles osant prat, att konung Geirröd icke var frikostig på mat, och dock låter han fasttaga den man, som hundarna icke vilja angripa. Denne var klädd i blå kappa och kallade sig Grimner och sade icke mer om sig, fast han blev åtspord. Konungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan två eldar, och satt han där i åtta dagar. Konung Geirröd hade en tio år gammal son, som hette Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och gav honom ett horn fullt att dricka och sade, att hans fader gjorde honom illa, då han pinade denne man utan sak. Grimner drack därav; då var elden så vitt kommen, att kappan brann på Grimner. Han sade: 1. »Het är du, eld, och nästan alltför stor. Gå fjärran från mig, fyr! Ludna kappan svedes, fast jag lyfter den upp, fällen för mig brinner. 2. Åtta nätter satt jag mellan eldarne här, och ingen människa mat mig bjöd, utom Agnar allena, som ensam skall råda, Geirröds son, över goter. 3. Lycklig blir du, Agnar, då lycklig dig beder Veratyr vara; för en enda dryck dig aldrig skall bättre lön lämnas. 4. Det land är heligt, som jag ligga ser asar och alfer nära, och i Trudheim skall Tor vara, tills alla gudar förgås. 5. Ydalar det heter, där Ull åt sig har sina salar byggt; Alvheim gåvo gudarne till tandskänk åt Frej i fjärran urtid. 6. En tredje är den gård, där goda makter med silver salarna täckt; Valaskjalv den heter, som vist åt sig asagud i urtiden byggt. 7. Söckvabäck heter den fjärde, men däröver svala böljor brusa fram; Oden och Saga i all tid där dricka glada ur kärl av guld. 8. Gladsheim heter den femte, där guldglänsande Valhall sig vidsträckt reser; där väljer Ropt varje dag hjältar, som vapendöd ljutit. 9. Lätt de alla, som till Oden komma, känna kynnet av hans sal; spjutskaft äro sparrar, spån på taket sköldar, och brynjor på bänkarna strödda. 10. Lätt de alla, som till Oden komma, känna kynnet av hans sal; en varg hänger väster om dörren, en örn ovanför svävar. 11. Trymheim heter den sjätte, där Tjatse bodde, den mycket mäktige jätten; där bor nu Skade, gudars brud den ljusa, på faderns forna tomter. 12. Breidablick är den sjunde, och Balder har där åt sig byggt salar; å det land, där ligga jag vet minst av menlighet. 13. Himinbjorg är den åttonde, och Heimdall där säges över helgedomarna härska; i sitt trevna hus tömmer gudaväktarn glad sitt goda mjöd. 14. Folkvang är den nionde, och Freja där råder för hur sittplats i sal skall fördelas; hälften av de fallna har hon att välja, den andra Oden har. 15. Glitner är den tionde; på guldstolpar stödd och med silver takad är salen. Forsete bor där, fredsdomaren, som stillar varje strid. 16. Noatun är den elfte, och Njord har där åt sig salar byggt; männens furste, som ej men har, för högtimrad helgedom råder. 17. Höljt av ris och högt gräs är Vidars land Vide; från hästens rygg, lysten att hämna sin fader, där sonen sig vara säger. 18. Andrimner låter i Eldrimner Särimner suden varda; av fläsket det bästa, men få veta, vad mat einhärjarne mättar. 19. Gene och Freke fodrar stridsvane högtberömde Härfader, men av vin endast vapenfrejdade Oden alltid lever. 20. Hugin och Munin var morgon flyga ut över världen vida; jag ängslas för Hugin, att ej åter han kommer, dock bekymras jag mera för Munin. 21. Tund tjuter och Tjodvitners fisk trives i floden; åns ström synes alltför stark att vadaöver Valglaumner. 22. Valgrind den heter, som varsnas på slätten, helig frmaför helig dörrgång; fornåldrig är grinden, och få veta, hur hon i lås är lyckt. 23. Fem hundra dörrar och fyrtio därtill tänker jag på Valhall vara; åttahundra einhärjar, gå på en gång ur var dörr, när till dust emot ulven de draga. 24. Fem hundra rum inalles och fyrtio därtill i Bilskirner byggda jag tänker; mig tyckes av hus, som takade äro, ett större än min sons ej stånda. 25. Heidrun heter geten, som på Härfaders sal står och gnager av Lärads grenar; en kanna skall hon fylla med det klara mjöd; det mjödet ej minskas kan. 26. Hjorten Eiktyrner heter, som på Härfaders sal står och gnager av Lärads grenar; från hans horn drypa droppar i Vergelmer, därifrån alla vatten välla. 27. Sid och Vid, Säkin och Äkin, Sval och Gunntro, Fjorm och Fimbultul, Rin och Rennande, Gipul och Gopul, Gomul och Geirvimul, kring gudars helgedom de gå; Tyn och Vin, Toll och Holl, Grad och Gunntorin. 28. Vidare heter en Vina, Vegsvinn en annan, den tredje Tjodnuma; Nyt och Not, Nonn och Ronn, Slid och Rid, Sylg och Ylg, Vid och Van, Vond och Strond, Gjoll och Leipt, de löpa människor nära och härifrån falla till Hel. 29. Kormt och Ormt och Kerlaugar två, över vilka Tor skall vada, varje dag, då att döma han går vid Yggrasils ask, ty då brinner asarnes bro i låga och heta bli heliga vattnen. 30. Glad och Gyller, Gler och Skeidbrimer, Silvrintopp och Siner, Gisl och Falhovner, Gulltopp och Lettfete, dessa hästar asar hava var dag till att rida, när att döma de fara vid Yggdrasils ask. 31. Tre rötter stå åt tre håll ut från Yggdrasils ask. Hel bor under en, under den andra rimtursar, den tredje människor täcker. 32. Ratatosk heter ekorren, som ränna skall på Yggdrasils ask; örnens ord skall han uppifrån bära och säga dem för Nidhogg där nere. 33. Hjortar finnas ock fyra med finböjda halsar, som å trädet på grenarna gnaga, Dain och Dvalin, Duneyr och Duratro. 34. Flera ormar ligga under Yggdrasils ask, än en okunnig dåre anar. Gion och Moin, de äro Gravvitners söner, Grabak och Gravvollud; Ovner och Svavner alltid tror jag skola trädets kvistar tära. 35. Yggdrasils ask utstår vedermöda mera, än män veta; hjorten uppifrån raspar men det ruttnar på sidan, nedifrån Nidhogg skär. 36. Rist och Mist skola räcka mig hornet; Skeggjold och Skogul, Hild och Trud, Loch och Herfjotur, Goll och Geironul, Randgrid och Radgrid och Reginleiv, de bära åt einhärjarne öl. 37. Arvakr och Alsvinn, de skola upp på himlen, smärta, solen draga och under deras bogar blida makter, asarne, järnbläster gömde. 38. Svalin den heter, som framför solen står, en sköld framför skinande guden; berg och bränning vet jag brinna skulle, om han skulle falla ifrån. 39. Skoll heter den ulv, som till skogens hägn den glänsande guden förföljer; en annan är Hate, han är ättling av Rodvitner, skall stänga strålande himlabrud vägen. 40. Av Ymers kött åstadkoms jorden, böljan av hans blod; berg skapades av benen, buskar av håret, och av huvudskålen himlen. 41. Av hans ögons bryn gjorde blida makter Midgård åt människors söner, och av hans hjärna gjordes de tunga moln, som på fästet flockas. 42. Ulls huldhet har den och alla gudarnes, som först med flamman tar i tu, ty öppna bliva världar över asars söner, när kittlar från lågan lyftas. 43. Ivaldes söner i urtiden gingo att skapa Skidbladners skepp, det bästa fartyg, åt bländande Frej, snarrådige sonen till Njord. 44. Yggdrasils ask är ypperst av träd, men Skidbladner av skepp, Oden av gudar, av gångare Sleipner, Bifrost av broar och Brage av skalder, Habrik av hökar och av hundar Garm. 45. Jag segeregudars söner syn av gudomen givit, därav välkommen hjälp skall väckas. För alla asar skall det in komma på Ägers bänkar, vid Ägers dryckeslag. 46. Jag heter Grim, jag heter Ganglere, Herjan och Hjalmbere, Teck och Tride, Tud och Ud, Helblinde och Har. 47. Sann och Svipal och Sanngetal, Herteit och Nikar, Bileyg, Baleyg, Bolverk, Fjolner, Grim och Grimner, Glappsvinn och Fjolsvinn. 48. Sidhott, Sidskägg Sigfodr, Nikud, Alfodr, Valfodr, Atrid och Farmatyr; med ett enda namn nämnde jag mig aldrig, sålänge jag bland folken farit. 49. Grimner de mig kallade hos Geirröd och Ialk hos Asmund, men Kjalar då, när jag kälke drog, vid ting Tro, Vidur på valplats, Oske och Ome, Javnha och Bivlinde, Gondler och Harbard bland gudar. 50. Svidur och Svidrer jag hette hos Sockmimer, och då gäckade jag den gamla jätten, då till Midvitner, hans märklige son, baneman jag blivit hade. 51. Rusig är du, Geirröd, har riktigt mycket druckit; mycket du mistat, då min hjälp dig frångår, alla einhärjar och Odens huldhet. 52. Till fullo jag sagt dig, men föga du minnes, vänner dig listigt lura. Min väns svärd ser jag ligga med bladet drypande av blod. 53. Den för eggen fallne skall Ygg nu hava, ditt liv vet jag lidet; vreda äro diserna, varse är du Oden, kom, om du kan, till mig. 54. Oden jag nu heter, Ygg jag hette nyss, tidigare Tund var mitt namn, Vakr och Skilving, Vavud och Roptatyr, Gaut och Ialk bland gudar, Ovner och Svavner, jag tror alla hava av mig allena uppstått.» Konung Geirröd satt och hade svärdet i knä och draget till hälften. Men när han hörde, att Oden kommit dit, då stod han upp och ville taga Oden från elden. Svärdet halkade ur handen på honom och fästet var nedåt; konungen snavade och föll framlänges, men svärdet körde igenom honom, och han fick sin bane. Oden försvann då. Men Agnar var konung där länge efteråt. * 05 Sången om Skirner Frej, Njrods son, hade en dag satt sig i Lidskjalv och såg ikring alla världar. Han såg in i Jotunheim och såg där en fager mö, när hon gick från sin faders storstuga till kvinnostugan; därav fick han stor hjärtesorg. Skirner hette Frejs skosven. Njord bad honom uppmana Frej att tala ut. ( Då sade Skade: ) 1. »Res dig nu, Skirner, gå raskt att bedja vår son om samtal, och fråga den vise, på vem han kan vara så övermåttan ond!» ( Skirner sade: ) 2. »Vreda ord jag väntar av er son, om jag går att tala honom till och fråga den vise, på vem han kan vara så övermåttan ond.» ( Skirner sade: ) 3. »Säg du mig, Frej, du furste bland gudar, det som jag veta vill, vi allena du sitter i den långa salen om dagarna, min drott!» ( Frej sade: ) 4. »Vi skulle jag yppa ungersven, för dig min svåra sorg, ty skimrande sol skiner alla dagar men lyser dock ej, som jag åtrår.» ( Skirner sade: ) 5. »Så mycken din åtrå jag menar ej vara, att förtro den åt mig du ej törs, ty unga vi fordom fostrades tillsamman, väl vi två varann kunna tro.» ( Frej sade: ) 6. »I Gymers gårdar jag gånga såg en mö, som till kärlek mig tjusat; armarne lyste, och återsken gåvo både himlen och havet. 7. Mer mön är mig kär än en mö någonsin för en ung man i all tid har varit; av asar och alfer ingen vill, att vi skola vara tillsammans.» ( Skirner sade: ) 8. »Häst mig då giv, som hastigt mig bär över mörk, trolsk, fladdrande flamma, och det svärd, som svingar sig självt, förgörande jättars ätt!» ( Frej sade: ) 9. »En häst jag dig då giver, som hastigt dig bär över mörk, trolsk, fladdrande flamma, och det svärd, som svingar sig självt, om dristig den är, som det drager.» ( Skirner talade till hästen: ) 10. »Mörkt är det ute; inne är tiden, att vi fara över våta fjäll, över tursars tillhåll; båda vi oss bärga eller oss båda tar den mycket mäktige jätten.» Skirner red in i Jotunheim till Gymers gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den inhägnad, som var omkring Gärds sal. Han red dit, där en fäherde satt på högen, och tilltalade honom: 11. »Säg du, herde, som på högen sitter och vaktar åt varje håll, hur med den unga mön till möte jag kommer för Gymers gläfsande hundar!» ( Herden sade: ) 12. »Är åt döden du vigd eller död allaredan? Om möte du alltid skall miste gå med Gymers goda mö.» ( Skirner sade: ) 13. »Bättre råd jag känner än kinka och klaga, då till färd man är färdig; intill en dag blev min ålder utmätt och livets längd bestämd.» ( Gärd sade: ) 14. »Vad är det för buller och bråk jag hör inne här i vårt hus; jorden darrar och därav alla Gymers gårdar skälva.» ( En tjänstekvinna sade: ) 15. »Det står en man härute, stigen från hästryggen, i gräset får gångaren beta.» ( Gärd sade: ) 16. »Bed honom in i vår boning stiga och dricka det mustiga mjöd; dock med ängslan jag anar att härute är min broders baneman.» 17. »Vem är det av alfer eller asars söner eller visa vaner? Vi kom du ensam över ursinning eld att se vår sal?» ( Skirner sade: ) 18. »Jag är ej av alfer eller asars söner eller visa vaner; dock kom jag ensam över ursinning eld att se eder sal. 19. Elva äpplen jag äger av guld, dem som gåva dig, Gärd, skall jag giva, att köpa din älskog och, att kärast dig Frej är av alla, för sann di säger.» ( Gärd sade: ) 20. »Elva äpplen jag aldrig tager för att vara någon till viljes, Aldrig vi, jag och Frej, medan vårt liv varar, skola båda tillsammans bo.» ( Skirner sade: ) 21. »Jag bjuder dig ringen, som bränd blev med Odens unge son; åtta lika tunga av honom drypa varje nionde natt.» ( Gärd sade: ) 22. »Jag bryr mig ej om ringen, fast bränd han är med Odens unga son; guld mig ej fattas i Gymers gårdar; jag får av min faders gods.» ( Skirner sade: ) 23. »Ser du detta svärd, mö? smalt och sirat, som jag här i handen har; huvudet hugga av halsen skall jag dig, om ej mig ditt jaord du giver.» ( Gärd sade: ) 24. »Tvång jag aldrig tåla vill för att vara någon till viljes; dock känner jag nog, att kämpar som du och Gymer till kamp skola komma.» ( Skirner sade: ) 25. »Ser du detta svärd, mö, smalt och sirat, som jag här i handen har; för eggen däruppå skall åldrig jätte segna, faller i döden din fader. 26. Med tamtrollspö slår jag dig, och tämja dig skall jag, mö, att vara mig till viljes; dit måste du gå, där människors söner sedan dig aldrig se. 27. På örnens klippa du arla skall sitta, blicka bort ur världen, blänga hän mot Hel. Mat mer led dig vare än för människors barn glänsande ormen är. 28. Till undran du blive, då ut du kommer. På dig må Rimner bliga, på dig vem helst må stirra; vittberyktad du varde mer än väktaren hos gudar; gape du från grindarne ut! 29. Sinnessvaghet, våpighet, smärta och otålighet; må tåren din växa med betrycket! Sätt dig ned, och säga dig skall jag en svår sorgens våg och tvefaldigt trångmål. 30. Gastar skola dig gruvligt plåga alltjämt i jättarnas gårdar. Var dag från ditt rum till rimtursars sal du vanke viljesvag, du vanke viljelös! Med gråt för gamman må till godo du hålla och ledsaga ditt betryck med tårar! 31. Med trehövdad turs skall du tillbringa livet eller ingen make möta. Ditt sinne sorg gripe, bekymmer dig bekymre! Var du som tisteln, som man trycker ihop, mot slutet av sädesskörden! 32. Till skogen jag vandrade, till de växande träd en trollstav att träffa, och trollstav jag träffade. 33. Vred är dig Oden, vred på dig asafursten, Frej skall din fiende vara. Ondskefulla mö, du ådragit dig gudarnes gränslösa vrede. 34. Höre det jättar, höre det rimtursar, Suttungs söner, och samtliga asar, hur jag förbjuder, hur med bann jag belägger, för mön människors samkväm, för mön att med människor umgås! 35. Rimgrimner heter tursen, som du tillhöra skall långt nedom likgrinden. Dig trashankar där på trädens rötter, getters spillning give! Ädlare dryck må du aldrig få, du mö, emot din vilja, du mö, men med min vilja! 36. Turs jag ristar och trenne stavar: otukt, lidelse och otålighet. Jag ristar det så bort, som jag ristade det dit, om sådant nödigt synes.» ( Gärd sade: ) 37. »Hellre, sven, då, hell dig! Här får du bägarn, full med flerårigt mjöd! Tänkt dock jag hade, att mitt tycke aldrig vanernas ättling skulle vinna.» ( Skirner sade: ) 38. »Om ärendet mitt vill allt jag veta, innan hädan hem jag rider, när vid ett möte du medgiva vill, att sonen av Njord dig nalkas.» ( Gärd sade: ) 39. »Barre heter, som båda vi känna, lunden, lugn och stilla; efter nio nätter åt Njords son skall Gärd där unna sin älskog.» Då red Skirner hem; Frej stod ute och hälsade honom och sporde honom om nyheter: 40. »Säg mig, Skirner, förrn du sadel av häst tar, och stiger ett steg framåt, vad gjort du har i Jotunheim till bästa för bådas vår önskan!» ( Skirner sade: ) 41. »Barre heter, som vi båda känna, lunden, så lugn och stilla; efter nio nätter åt Njords son skall Gärd där unna sin älskog.» ( Frej sade: ) 42. »Lång är en natt, långa äro två, hur kan jag under tre tråna? Ofta en månad mig mindre tycktes än halva denna natt av nöd.» * 06 Sången om Harbard Tor for hem från österled och kom till ett sund; på andra sidan om sundet var färjkarlen med farkosten. ( Tor ropade: ) 1. »Vem är den svennernas sven, som på andra sidan sundet står?» ( Färjkarlen sade: ) 2. »Vem är den karlarnas karl, som kallar på mig över vägen?» ( Tor sade: ) 3. »För mig över sundet och frukost jag dig giver; matsäck har jag på ryggen, mat ej bättre finnes. Jag åt i ro, förrn jag reste hemifrån, sill och havregröt, hungrig jag ej än är.» ( Färjkarlen sade: ) 4. »Såsom morgonbragder du måltiden prisar, men mycket du förutser ej; dystert är ditt hem, död tror jag din moder är.» ( Tor sade: ) 5. »Det säger du nu, som synes envar mest märkligt att veta, att min moder är död.» ( Färjkarlen sade: ) 6. »Ej tyckes du mig, som tre gårdar du ägde; barbent du står, som en buse klädd, så att inte ens byxor du har.» ( Tor sade: ) 7. »Styr du ekan hitåt, ställe att landa jag visar, eller vem är herre till båten, som du håller vid land?» ( Färjkarlen sade: ) 8. »Hildolv han heter, som hålla den mig bad, den rådkloke kämpen, som i Rådsösund bor; han bad mig landstrykare ej färja eller frakta hästtjuvar, endast redligt folk, som jag riktigt kände. Säg mig ditt namn, om över sundet du vill fara!» ( Tor sade: ) 9. »Mitt namn skall jag säga, fast jag sakskyldig vore, och nämna all min ätt. Jag är Odens son, Meiles broder och Magnes fader, styrkans herre bland gudar; du står med Tor och språkar. Det vill jag nu spörja, vad du heter.» ( Färjkarlen sade: ) 10. »Harbard jag heter, håller ej namnet hemligt.» ( Tor sade: ) 11. »Varför hemlighålla namnet, om ej hämnd för brott du rädes?» ( Harbard sade: ) 12. »Om än hämnd jag räddes, jag mig reda skulle mot en sådan, som du är, om ej till döden jag bestämts.» ( Tor sade: ) 13. »Otäckt jag tycker att vada över vågen till dig och väta min börda. Jag skulle ge dig, ditt kräk, för dina kränkande ord, komme jag blott över sundet.» ( Harbard sade: ) 14. »Här skall jag stå, och härifrån dig bida; efter Rugners död du ej dråpligare mött.» ( Tor sade: ) 15. »Det vill du nu nämna, då jag nappades med Rungner, den stormodige jätten, av sten var hans huvud; dock fick jag honom att falla och för mig segna. Vad tog du dig till, medan dess, Harbard?» ( Harbard sade: ) 16. »Med Fjolvar jag var hela fem vintrar på den ö som Allgrön heter. Där fingo vi strida och stridsmän fälla, mycket fresta och mö vinna.» ( Tor sade: ) 17. »Hur artade sig kvinnorna edra?» ( Harbard sade: ) 18. »Muntra kvinnor hade vi, om de kloka mot oss varit; gott huvud de hade, om oss hulda de varit. De av sand snodde rep och ur djupan dal däld grävde; dem alla jag ensam överlistade, sov hos systrar sju, hade all deras ynnest och älskog. Vad tog du dig till medan dess, Tor?» ( Tor sade: ) 19. »Jag dräpte Tjatse, dem kärve jätten; Allvaldes sons ögon jag kastade högt upp på klara himlen. Dessa äro minnen av mina storverk, som alla människor sedan se. Vad tog du dig till medan dess, Harbard?» ( Harbard sade: ) 20. »Trolöst svek jag mot trollpackor övade och lockade dem med list från männen. För en hård jätte, höll jag Lebard; han lät mig taga trollstav, men jag villade honom från vettet.» ( Tor sade: ) 21. »Med elakhet gav du då för goda gåvor lön.» ( Harbard sade: ) 22. »Den ena eken får, vad av den andra den skaver, sig själv sköter envar om. Vad tog du dig till medan dess, Tor?» ( Tor sade: ) 23. »Jag var i öster och ihjälslog jättars ondskefulla brudar, som till berget gingo. Jättars ätt vore stor, om alla levde, inga människor skulle inom Midgård dväljas. Vad tog du dig till medan dess, Harbard?» ( Harbard sade: ) 24. »Jag var i Valland och i vapenskiften deltog, jag hetsade furstar, men fred ej mäklade. Oden får jarlar, som hjältemodigt falla, med Tor får trälars släkt.» ( Tor sade: ) 25. »Ojämnt du skulle skifta mellan asarne folket, om du mäktade så mycket.» ( Harbard sade: ) 26. »Tor har jättelik styrka men intet hjärta i bröstet; av rädsla och skrämsel du skvatt in i handsken, och tycktes du då Tor ej vara. Du tordes varken, betagen av fruktan, fnysa eller nysa, så att Fjalar hörde.» ( Tor sade: ) 27. »Harbard, din svinpäls! Jag sloge dig ihjäl, om jag nådde dig nu över sundet.» ( Harbard sade: ) 28. »Varför nå mig över sundet, då sak ej finnes. Vad tog du dig till, då, Tor?» ( Tor sade: ) 29. »Jag var österut och ån värjde, när Svarangs söner satte mig an; sten de på mig slungade, åt seger föga gladdes, ty de måste först om fred mig bedja. Vad tog du dig till medan dess, Harbard?» ( Harbard sade: ) 30. »Jag var österut, med älskarinna jag pratade, lekte med den linvita och lönligt möte hade, gladde den guldbjärta, som gamman mig unnade.» ( Tor sade: ) 31. »Bra kvinnfolk ni kom till där.» ( Harbard sade: ) 32. »Jag behövde din hjälp, Tor, att behålla den linvita mö.» ( Tor sade: ) 33. »Jag skulle dig den lämna, om det lämpade sig.» ( Harbard sade: ) 34. »Jag lita på dig skulle, om du ej lurade mig.» ( Tor sade: ) 35. »Ej biter jag dig bakifrån, som brukad sko om våren.» ( Harbard sade: ) 36. »Vad tog du dig till medan dess, Tor?» ( Tor sade: ) 37. »Berserkars brudar jag bultade på Lässö; det värsta de förskyllat, villat hela folket.» ( Harbard sade: ) 38. »Neslig sak det var, Tor, då du slogs med kvinnor.» ( Tor sade: ) 39. »Vargkvinnor de voro men visst icke kvinnor; de stötte kull min farkost, som jag stöttat hade, hotade mig med järnklubba och jagade Tjalve. Vad tog du dig till medan dess, Harbard?» ( Harbard sade: ) 40. »Jag var i hären, som hit lät sina fanor fladdra och färga spjut röda.» ( Tor sade: ) 41. »Det vill du nämna, att du kom att oss olust bereda.» ( Harbard sade: ) 42. »Det skall jag dig böta med buktig armring, som de skiljemän sagt, som skötte vår förlikning.» ( Tor sade: ) 43. »Var hämtade du dessa så hånande ord, att jag aldrig hörde mera hånande.» ( Harbard sade: ) 44. »Dem har jag av de gamla gubbar lärt, som bo i hemmets högar.» ( Tor sade: ) 45. »Ett gott namn dock gav du stendösar, då du kallar dem hemmets högar.» ( Harbard sade: ) 46. »Om slik sak så jag dömer.» ( Tor sade: ) 47. »Din munvighet dig mindre väl bekommer, om jag tar och vadar över vägen; värre än vargen du vråla skall, om du får av hammaren hugg.» ( Harbard sade: ) 48. »Siv har en älskare hemma, honom vill du nog träffa; det storverket vill du öva, större skäl har du därtill.» ( Tor sade: ) 49. »Vad i munnen dig kommer, du talar, för att mig det värsta må tyckas. Din fega fähund, för mig du ljuger.» ( Harbard sade: ) 50. »Sant jag tror mig säga, sen är du på din resa; långt du vore kommen, Tor, om i lånad hamn du farit.» ( Tor sade: ) 51. »Harbard, din hare, du hindrat mig mycket.» ( Harbard sade: ) 52. »För Asa-Tor tänkte jag, att aldrig skulle en fäherde färden hindra.» ( Tor sade: ) 53. »Ett råd skall jag dig råda, ro du hit med båten; låt oss mer ej munhuggas, kom till Magnes fader!» ( Harbard sade: ) 54. »Far från sundet fjärran, förrän jag dig nekar.» ( Tor sade: ) 55. »Visa mig då vägen, när över vågen du vill mig ej färja!» ( Harbard sade: ) 56. »För litet är det att neka, långt det är att fara: en stund det är till stocken, en annan till stenen, håll så vägen till vänster, tills till Verland du kommer; där träffar Fjorgyn Tor, sin son, och skall lära vägen åt ättlingen till Odens länder.» ( Tor sade: ) 57. »Skall dit idag jag hinna?» ( Harbard sade: ) 58. »Hinna med slit och möda. Snön nog smälter, då solen stiger.» ( Tor sade: ) 59. »Kort blir vårt samtal, då med smädelse blott du svarar; att du med färjan mig vägrat, skall du få för, när vi träffas.» ( Harbard sade: ) 60. »Traska du i väg, dit där trollen dig tage!» * 07 Kvädet om Hymer * 08 Loketrätan * 09 Kvädet om Trym 1. Vred var Ving-Tor, när han vaknade, och sin hammare han saknade; han riste på sitt skägg, han ruskade sitt hår; Jordens son satt och trevade. 2. Det första ord, han fällde, var detta: »Hör nu, Loke, vad här jag säger, som ingen vet vare sig på jorden eller i höga himlen: hammarn från asaguden stulits.» 3. De gingo till Frejas fagra gårdar, och det första ord, han fällde, var detta: »Vill du mig, Freja, din fjäderhamn låna, om jag min hammare hitta kunde?» ( Freja sade: ) 4. »Jag gåve den dig ock, fast av guld den vore, satte i din hand, fast den vore av silver.» 5. Loke flög då, fjäderhamnen ven, tills han kom utanför asars gårdar och jagade in i jättars bygder. 6. Trym satt å högen, tursadrotten, snodde tränsar av guld åt tikarna sina och manen jämnade på manken av hästarna. ( Trym sade: ) 7. »Hur är det med asar? Hur är det med alfer? Vi har ensam du givit dig in i jättebygderna?» ( Loke sade: ) »Illa är med asar, illa är med alfer. Håller du Lorrides hammare gömd?» ( Trym sade: ) 8. »Jag håller Lorrides hammare gömd åtta mil under jorden. Ingen densamma återhämtar, om ej Freja till mig han för som hustru.» 9. Loke då flög, fjäderhamnen ven, tills han jagade ut ur jättarnes bygder och kom inom asars gårdar. Han mötte Tor mitt på gården, och det första ord, han fällde, var detta: 10. »Har målet du nått, såsom möda du haft? Säg i luften långa tidenden! Ofta den sittande sviker minnet, och den liggande med lögn kommer.» ( Loke sade: ) 11. »Målet jag nått och möda jag haft. Trym har din hammare, tursarnes drott. Ingen densamma återhämtar om ej Freja till honom han för som hustru.» 12. De gå att den fagra Freja träffa, och det första ord, han fällde, var detta: »Bind dig, Freja, i brudelin; vi två skola åka till tursarnes värld.» 13. Vred vart då Freja och fnyste av harm; hela asasalen under henne skalv, och brisingasmycket brast ifrån halsen: »Den mangalnaste månde jag vara, om jag med dig åker till jättarnes bygder.» 14. Tillsammans voro alla asar på tinget och asynjorna alla att överlägga, och mycket rådslogo mäktiga gudar, huru Lorrides hammare de hämta skulle. 15. Då yttrade Heimdall, av asar den vitaste, -- han visste väl framtiden som vanerna annars --: »Bindom på Tor då brudelin; bäre han det stora brisingasmycket! 16. Ned från midjan låtom nycklar skramla och kvinnokläder kring hans knän falla, och på bröstet breda stenar, och händigt vi skola hans huvud pryda.» 17. Då yttrade Tor, asen den starke: »Mig skola asarne omanlig kalla, om mig binda jag lät i brudelin.» 18. Då sade Loke, Lauveys son: »Tig du, Tor, med detta tal! Snart skola jättar gästa i Asgård, om dig din hammare du hämtar ej åter.» 19. De bundo på Tor då brudelin och det bålstora brisingasmycket, läto ned från midjan nycklar skramla och kvinnokläder kring knäna falla, men på bröstet de satte breda stenar och händigt de hans huvud prydde. 20. Då sade Loke, Lauveys son: »Jag skall som tärna träda i din tjänst; vi två skola åka till tursarnes värld.» 21. Hemåt blevo bockarne båda drivna, spända i skacklar, springa de skulle. Bergen brusto, brann jorden i lågor; till Jotunheim åkte Odens son. 22. Då sade Trym, tursarnes drott: »Stån jättar, upp, strön på bänkarne halm! Fören nu till mig Freja som hustru, Njords dotter från Noatun! 23. Här gå på gården guldhornade kor, helsvarta oxar till hugnad för jätten; smycken har jag många, smiden har jag många Freja ensam ägde jag icke.» 24. Snart till kvällen det kommet var, och öl blev buret på bordet åt jättarne. Tor ensam åt en oxe, åtta laxar, allt läcker, som kvinnorna bekomma skulle, Sivs man drack tre såar öl. 25. Då sade Trym, tursarnes drott: »Var såg du brudar bita vassare? Jag såg ej brudar bita bredare eller mer mjöd en mö dricka.» 26. Men den sluga tärnan satt framför dem och genmäle hittade att jätten svara: »Freja åt intet på åtta dagar, så gärna hon ville till jättarnes bygder.» 27. Han lutade sig under linklädet, lysten att kyssa, men for tillbaka bort genom salen. »Vi äro Frejas ögon så fruktansvärda? Mig tycktes, att eld ur ögonen brinner.» 28. Men den sluga tärnan satt farmför dem och genmäle hittade att jätten svara: »Freja sov intet på åtta nätter, så gärna hon ville till jättarnes bygder.» 29. In kom jättarnes arma syster och brudgåva bedja vågade: »Drag dina röda ringar av händerna, om vinna du vill vänskap av mig, vänskap av mig och välvilja all!» 30. Då sade Trym, tursarnes drott: »Bären hammaren in bruden att viga! Läggen Mjollner i möns knä! Vigen oss tillsammans med Vars hand!» 31. På Lorride hjärtat log i bröstet, när, hård till sinnes, han hammarn varsnade. Trym först han dräpte, tursarnes drott, och all jättens ätt han lamslog. 32. Han ihjälslog den åldriga jättarnes syster, henne, som brudgåva bedit hade. Slag i stället för slantar hon fick och hugg av hammaren för hopen av ringar. Så fick Odens son åter sin hammare. * 10 Sången om Allvis ( Allvis sade: ) 1. »Att bänkarne breda skall bruden nu med mig i sällskap hemåt hasta. För att bli måg jag skyndat, det menar nog envar; man skall ej hänge sig åt vila hemma.» ( Tor sade: ) 2. »Vad är det för en bjässe? Vi är så blek du på näsan? Låg du i natt hos lik? Tycke av en turs tycks mig hos dig vara. Du är ej för bruden boren.» ( Allvis sade: ) 3. »Allvis jag heter, hålles under jorden, under sten har jag varaktig stad. Betalning för vapen att taga jag kommit; ingen bindande löfte bryte!» ( Tor sade: ) 4. »Jag skall bryta, ty brudens gifte jag främst bestämmer som fader. Jag var ej hemma, då hon dig lovades; enda giftoman bland gudar är jag.» ( Allvis sade: ) 5. »Vad är det för en man, som myndighet påstår över fagerglänsande flicka? Av folk, som vitt färdas, dig få torde känna. Vilkens maka har din moder varit?» ( Tor sade: ) 6. »Ving-Tor jag heter, vida jag strövat, son jag till Sidgrane är. Utan mitt samtycke ungmön du ej får och gynnas ej med detta gifte.» ( Allvis sade: ) 7. »Samtycket ditt vill snart jag hava och gynnas med detta gifte; äga vill jag hellre än utan vara denna mjällvita mö.» ( Tor sade: ) 8. »Möns älskog skall icke förmenad varda dig, vise gäst, om du ur varje värld kan säga allt, vad jag veta vill.» 9. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- vad månne väl den jord, som framför människorna ligger heter i varje värld?» ( Allvis sade: ) 10. »Jord säges bland människor, men slätt hos asarne, vanerna kallar den vägar; alltid grön jättarne, alferna den groende, gudarne där uppe grus.» ( Tor sade: ) 11. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- vad himmelen, som av havet föddes, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 12. »Himmel den heter bland människor, högvalv bland gudar, vindvävare kalla den vaner, uppvärlden jättar, alferna fagertak, dvärgarne drypande sal.» ( Tor sade: ) 13. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru månen som människorna se, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 14. »Måne den heter bland människor, men molntapp hos gudar, svänghjul de säga hos Hel, skyndaren jättarne men skenet dvärgarne, om tideräknarn alferna tala.» ( Tor sade: ) 15. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- hur den sol, som människors söner skåda, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 16. »Sol den heter bland människor, »sunna» hos gudar, den kalla dvärgar Dvalins leksak, evigglöd jättar, alferna fagerhjul och allklar asars söner.» ( Tor sade: ) 17. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru de skyar, som skicka oss skurar, heta i varje värld!» ( Allvis sade: ) 18. »Skyar de heta hos människor, skyfallshopp hos gudar, vindflarn dem vanerna kalla, ovädersväntan jättarne, alferna väderkraft, hölje de kallas hos Hel.» ( Tor sade: ) 19. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru vinden, som vidast far, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 20. »Vind den heter bland människor, viftaren hos gudar, gnäggarn hos de väldiga väsen, gormaren hos jättar, gnyftaren hos alfer, vinaren han heter hos Hel.» ( Tor sade: ) 21. »Säg du mig, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru lugnet, som ligga plär, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 22. »Lugn det heter hos människor, lindring hos gudar, vindslut det vanerna kalla, övervärme jättarne, alferna dagsstillhet, dvärgarne dagens ro.» ( Tor sade: ) 23. »Säg mig du, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru den sjön, som skepp ro på, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 24. »Sjö den heter bland människor, vida skivan hos gudar, vanerna kalla den våg, jättarne ålhem alferna vätskeämne, namnet djupt hav giva den dvärgar.» ( Tor sade: ) 25. »Säg mig du, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru elden, som för allt folk brinner, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 26. »Eld den heter bland människor, men bland asarne flamma, vanerna kalla den våg, jättarne slukaren, den svedande dvärgar, den hastige han kallas hos Hel.» ( Tor sade: ) 27. »Säg mig du, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru skogen, som skuggar människorna, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 28. »Skog den heter hos människor, man på slätten hos gudar, hos Hels folk höjdsidans tång, eldaren hos jättar, hos alferna fagergrenig, hos vise vaner spö.» ( Tor sade: ) 29. »Säg mig du, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru natten, Norves dotter, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 30. »Natt hon heter bland människor, mörker bland gudar, mask kalla henne väldiga makter, oljus jättarne, alferna sömngumman, drömväverska kalla henne dvärgar.» ( Tor sade: ) 31. »Säg mig du, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru säden, som sås av människorna, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 32. »Bjugg den heter bland människor och 'barr' hos gudar, hos vanerna heter den växt, äta jättarne den kalla, alferna vätskeämne, hänghuvud heter den hos Hel.» ( Tor sade: ) 33. »Säg mig du, Allvis -- alla varelsers öde väntar jag, dvärg, att du vet -- huru ölet, som allt flok dricker, heter i varje värld!» ( Allvis sade: ) 34. »Öl det heter bland människor, bland asarne brygd, rusande vätska hos vaner, klar dryck det heter hos jättar och kallas mjöd hos Hel, supning hos Suttungs söner.» ( Tor sade: ) 35. »I ett bröst jag aldrig såg så många minne från fordom. Dock av mycket svek nu sviken du är: kvar uppe till dagsljus, dvärg! Nu skiner solen i salen.» * 11 Balders drömmar 1. Tillhopa voro alla asar på ting, och asynjorna alla vid samtal, och mycket rådslogo mäktige gudar, vi åt Balder drömmar bådade ofärd. 2. Upp steg Oden, åldrige härskarn, och på Sleipner sadel lade. Han red ned därifrån åt Nivlhel till och mötte hunden, som från Hels rike kom. 3. Han var blodig farmtill på bröstet och gläfste länge mot galdernas fader. Fram red Oden, fasta marken dånade; och till Hels höga hus han kom. 4. Då red Oden öster om dörren, där vara han visste valans gravplats. För den döda trollkvinnan dödsgalder läste han, tills tvungen hon uppstod och talade, fast död. 5. »Vem är det bland män, för mig okända, som till tunga färden tvingat mig? snöad över av snö och slagen av regn, dränkt var dag i dagg, död var jag länge.» ( Oden sade: ) 6. »Vägtam jag heter, och är son av Valtam. Ur underjorden tala! Jag från övervärlden minns det. Åt vem äro beredda på bänkarne ringar och fagra långpallar belagda med guld?» ( Valan sade: ) 7. »Här mjödet bryggt åt Balder står, den skira drycken ligger sköld över; asasönerna äro ivrigt väntade. Tvungen jag talade, nu skall jag tiga.» ( Oden sade: ) 8. »Tig icke, vala! Jag vill dig vidare fråga, tills allt jag känner; jag vill yttermera veta, vem skall Balder till bane bliva och livet från Odens ättling röva.» ( Valan sade: ) 9. »Höder bär hit ned höge hjälten; han skall Balder till bane bliva och livet från Odens ättling röva. Tvungen jag talade, nu skall jag tiga.» ( Oden sade: ) 10. »Tig icke, vala! Jag vill dig vidare fråga, tills allt jag känner; jag vill yttermera veta, vem Höders hätskhet hämna skall eller Balders baneman på bålet lägga.» ( Valan sade: ) 11. »Rind föder Vale i vänstersalar, denne Odens son kämpar, en enda natt gammal; sin hand han ej tvättar eller huvudet kammar, förr'n på bålet han lägger Balders fiende. Tvungen jag talade, nu skall jag tiga.» ( Oden sade: ) 12. »Tig icke, vala! Jag vill dig vidare fråga, tills allt jag känner; jag vill yttermera veta, vad de möar heta, som häftigt gråta och slunga mot himlen hörnen av seglen.» ( Valan sade: ) 13. »Du är icke Vägtam, som dig vara jag trodde, snarare Oden, åldrige härskarn.» ( Oden sade: ) »Du är ingen vala eller vis kvinna, snarare trenne tursars moder.» ( Valan sade: ) 14. »Rid hem nu, Oden, över hedern din glad. Männen här du ej mera besöke, förrän Loke slipper lös ur bojorna och de, som röja allt undan, till ragnarök komma.» * 12 Rigstula * 13 Hyndlas sång * 14 Kvädet om Volund * 15 Kvädet om Helge Hjorvardsson * 16 Första kvädet om Helge Hundingsbane * 17 Andra kvädet om Helge Hundingsbane * 18 Gripers spådom * 19 Sången om Regin * 20 Sången om Favner * 21 Sången om Sigrdriva * 22 Brottstycke av det större kvädet om Sigurd * 23 Första kvädet om Gudrun * 24 Det korta kvädet om Sigurd * 25 Brynhilds färd mot Hel * 26 Nivlungarnes dråp * 27 Andra kvädet om Gudrun * 28 Tredje kvädet om Gudrun * 29 Oddruns gråt * 30 Kvädet om Atle * 31 Den grönländska sången om Atle * 32 Gudruns eggelse * 33 Sången om Hamder * 34 Grottesången * 35 Groas sång * 36 Sången om Fjolsvinn * 37 Solsången 1. Rikedom och liv rånade från människor den bistre busen; över den väg, som vaktades av honom, kunde ingen levande lända. 2. Allra oftast ensam åt han; aldrig bjöd han man till mat, förrän det kom en kraftlös gäst vandrande, av vägen trött. 3. Att han tarvade dryck, den trötte sade, och att mindre mätt han vore. Med bävande hjärta till den boning han litade, som förr varit full av ont. 4. Mat gav han och dryck åt den, som dödstrött var, allt med uppriktigt sinne. På Guds bud han aktade, med gott honom fägnade, ty eländig ansågs han vara. 5. Den andre stod upp och ont han tänkte, ej tog han emot med tack. Synden svällde. I sömnen han mördade den kloke, som förr kunnat sig akta. 6. Då han huggen vaknade, bad han himlarnas Gud, att hjälp han måtte honom giva, men på sig den andre fick synden taga, då en saklös han svikit hade. 7. Heliga änglar ur himlen kommo ned och förenade hans ande med sig; i ett rent liv han leva skall evigt med allsäktig Gud. ---------------- 8. För rikedom och hälsa råder ingen man, om det än går honom gott. Mången angripes av vad minst han anar; för sin frid råder ingen ensam. 9. Icke tänkte Unnar och Sävalde, att lyckan dem lämna skulle. Nakna de blevo och nödställda, skrämdes som vargar till skogs. ---------------- 10. Lustans makt varit mången till sorg, ofta kommer kval från kvinnor. Till men de bli, fast mäktige Gud dem skapade till köttets kyskhet. 11. Svavad och Skarthedin i sämja levde; ej den ene kunde vara utan den andre, förrn besinning de miste för samma kvinna; till last hon levde för dem. 12. Om intet de sig brydde för den bländvita mön, ej om gyckel, ej ljusa dagar; intet annat önska de kunde än den strålande sköna gestalt. 13. Dystra blevo dem de dunkla nätterna; ingen ljuvlig sömn de sovo, och av denna harm hätskhet föddes mellan de verkliga vänner. 14. Oerhörda dåd oftast bliva i vrede vedergällda. I holmgång de stredo om det hulda viv och fingo båda sin bane. ---------------- 15. Övermod hysa skall ingen människa; det har jag sannerligen sett; ty de flesta av dem, som förfala till högfärd bort ifrån Gud gå. 16. De rådde över mycket Radny och Vebode och visste sig gott blott verka. Nu de sitta och såren vända ömsom eldarna till. 17. På sig de trodde och tyckte sig vara ensamma över allt folk, men allsmäktig Gud annorlunda lämpade livet för dem. 18. De mättade sin lusta på många sätt och hade sin glädje i guld. Nu vedergälls dem, då vandra de skola emelland eld och is. 19. På dina ovänner må aldrig du lita, fast vackra ord de välja. Gott må du lova dem, ty gott är att varning av annans olycka taga. 20. Så det gick honom, Sorle den godsinte, då i Vigulvs våld han sig gav. Säkert han honom trodde men för svek blev ett offer av sin broders baneman. 21. Han gav dem lejd av ett gott hjärta och de lovade att lämna honom guld; försonade de sade sig, när tillsammans de drucko, men falskhet kom dock fram. 22. Men efteråt på andra dagen, då de hade in i Rygjardal ridit, med svärd de stympade den, som saklös var, och läto hans liv fara. 23. Hans lik de drogo till lönlig plats och bragte det ned i en brunn; förhemliga det ville de, men Herren Gud helig i himlen det såg. 24. Hans ande bjöd allsmäktig Gud gå i sin glädje in, men sent skola de sakskyldige från kvalen kallade bli. 25. Bed Herrans ords hägnande diser dig bevågna vara. I veckan efter enligt din viljas önskan skall allting gå. 26. De vredens verk, som du vrångt förövat, försona ej åter med ont! Med godhet skall du trösta den, du gråta låtit, det skänker själen heder. 27. Gud skall man åkalla om goda ting, den mäktige, som människorna skapat. Mycket för den man menligt bliver, som är sen att söka sin fader. 28. Dig bedja höves med brinnande iver om det, som tyckes dig tarvas, ty allting blir den utan, som ingenting beder; få tänka på den tigandes behov. 29. Sent jag kom, fast kallad tidigt, till domhavandens dörrar. Dit jag mig tänker, ty det lovades mig; välfägnad den får, som den fordrar. 30. Synderna vålla, att med sorg vi fara ur denna våndans värld. Ingen ängslas, som ej ont gör; det är gott utan vank att vara. 31. Ulvar lika tyckas alla de, som ombytlig hug hava. Så vedergälles dem, att de vandra skola till straff på glödande gator. 32. Vänliga råd, med vett förbundna, sju tillhopa jag låter dig lära. Minns dem noga, och missakta dem aldrig; nyttiga äro alla att njuta. ---------------- 33. Därom är att säga, hur säll jag var i välbehagliga världen, och å andra sidan hur ytterst motvilligt de dödlige gå emot döden. 34. Lystnad och dårskap förleder människor, som fika efter gods och guld. De blanka slantar till sorg bliva lång; förmögenhet gjort mången till dåre. 35. Glad åt mycket jag människor syntes, ty få saker visste jag på förhand. Världen, där vi dväljas, danade Herren full av fröjd och lust. 36. Lutande jag satt och länge var jag nedböjd; mycket lysten jag var då att leva. Men han mätte min tid, som mäktig var; för den, som dö skall, är vägen visad. 37. Dödsgudinnan Hels rep hårt drogos åt och snärjde mina sidor. Slita dem jag ville, men sega de voro; lättsamt är att lös få gå. 38. Ensam jag kände, hur på alla håll smärtor i mig svällde. Hels möar bjödo mig hem varje afton, i det jag huttrade och hackade tänder. 39. Solen jag såg, den samma dagstjärnan, luta till nedgång i larmvärlden, men på annat håll hörde jag Hels grind tungt på sina gångjärn gnissla. 40. Solen jag såg sjunka med sken, som av blod; ur världen då stupade min väg. Mäktig hon mig syntes på många sätt, emot vad jag förr henne funnit. 41. Solen jag såg, och det syntes mig som om Herrens härlighet jag såge och för henne sista gången mitt huvud jag böjde, som jag gjorde det här uppå jorden. 42. Solen jag såg och så hon strålade, att min sans jag tyckte försvinna, men Gylvs strömmar stormade på annat håll, blandade mycket med blod. 43. Solen jag såg, och vid synen jag skälvde, av farhåga full och bedrövad, ty mitt hjärta var allt igenom söndergånget i slamsor. 44. Solen jag såg, sällan mer bedrövad; ur världen då stupade min väg. Min tunga var som trä räknade och utanpå kroppen allt kallnat. 45. Solen jag såg, sedan ej mera efter denna dystra dag, ty fjällvattnen slöto sig samma för mig och jag gick bort, kallad från kvalen. 46. Hoppets stjärna flög -- och då född jag blev -- bort ifrån mitt bröst; högt hon flög. fäste saknade, att till vila hon komma kunde. 47. Längre än alla var den enda natt, då stel jag låg på strå. Då i sanning man ser, vad som sagts av Gud, att människan är mullens son. 48. Det höre och akte barmhärtig Gud, som himmel och jord haver gjort, hur mol allena många vandra, fast till släktingar sig sälla de skulle. 49. Sina gärningars frukt får envar njuta; säll den, som glad gör gott, då av mitt överflöd mig ämnad var en säng i sanden bäddad. 50. Köttets lusta lockar ofta människor, mången för mycken den har, ty varmbadens vatten var mig ledast framför alla övriga ting. 51. På nornors stol jag nio dagar satt, därifrån lyftes jag högt på häst, då Hels sol hiskligt sken ur mulna himmelens moln. 52. Utanför och innanför alla sju segervärldar förföll det mig, att jag for. I höjden och djupet jag hitta sökte, var leden var lättast framkomlig. ---------------- 53. Att säga nu är, vad jag såg allra först, när i kvalens värld jag var kommen. Svedda fåglar, framlidna själar, flögo så många som mygg. 54. Från väster jag såg Vans drakar flyga och en eldvåg efter sig lämna. Vingarna de skakade, så att vida mig tycktes himmel och hälleberg rämna. 55. Solens hjort från söder såg jag fara, honom tyglade tvenne tillsamman. Hans fötter stodo på flata marken, men hornen snuddade vid himlen. 56. Från norr såg jag rida Nides söner, jag såg dem sju tillsamman. Ur fulla horn härligt mjöd de drucko från Baugregins brunn. 57. Vinden tystnade, vattnen stannade, då hörde jag ett gräsligt gny. Åt sina män malde trolösa kvinnor mull, till mat ämnad. 58. Blodiga kvarnstenar dess kvinnor mörka med bedrövat sinne drogo. Deras blodiga hjärtan utanför bröstet hängde, tröttade av tunga kval. 59. Mången man, som jag mötte där, gick stympad på glödande gata. Deras anleten alla mig tycktes sudlade av brudars blod. 60. Många män jag såg ned i mullen gångna, som nattvard ej njuta fingo. Hedna stjärnor stodo över huvudet på dem, ristade med fördärvets runor. 61. Män jag såg som mycken avund över nästans förhållanden nära. Blodiga runor på bröstet på dem voro märkta för dem till men. 62. Män jag såg där många oglada, vilse de voro om vägen. Det får den till lön, som förföra sig låter, av denna världs olyckor drabbad. 63. Män jag såg, som med många svek efter andras egendom traktat. I flockar de foro till Fregjarns borg och hade bördor av bly. 64. Män jag såg, som många hade på liv och rikedom rånat. Bröstet på dessa bets igenom av ormar, som svällde av etter. 65. Män jag såg, som mycket ogärna helgdagar hålla ville. Deras händer voro på heta stenar naglade fast med nödtvång. 66. Män jag såg, som av mycken stolthet förhävde sig högre än vån var. Eldslågor på ett underligt sätt kring deras kläder slogo. 67. Män jag såg, som mången gång hade ord på andra ljugit. Hels korpar ur huvudet på dem hårdligen ögonen höggo. 68. All den skräck får du icke veta, som de till dödsriket gångna drabbar. Söta synder till svår bot varda; ve kommer alltid efter vällust. ---------------- 69. Män jag såg, som mycket gods, som gåva efter Guds lag givit. Härliga ljus över huvudet på dem bjärt lysande brunno. 70. Män jag såg, som med mycken iver främjat fattigas väl. Heliga böcker och himlaskrift läste änglar över deras huvud. 70. Män jag såg, som mycket illa farit hade genom fasta. Guds änglar sig bugade för alla dessa; det är den högsta hugnad. 72. Män jag såg, som sörjt för sin moder och givit henne mat i mun. Deras vilorum voro vackert pyntade, ställda på himmelens strålar. 73. De heliga möar hade rentvagit själen från syndens smitta, av sådana män, som mången dag sig själva plågat och pinat. 74. Höga vagnar såg jag längs himlarne fara; gång de äga till Gud. Dem styra de män, som mördade äro för alls ingen orsak. 75. Allsmäktig fader, lika mäktige son, och du himmelens helige ande! Dig beder jag oss skilja, du som själv oss skapat, från allt, som ont är. ---------------- 76. Bjugvor och Listvor sitta i Herders dörrar uppå orgelstolen. Järnens blod göts ur deras näsa och fiendskap väcker bland folk. 77. Odens viv, vällustlysten, på jordens fartyg färdas. Hennes segel sent bärgas, som på trängtans tackling sitta. 78. O son, din fader har frammställt tydningen jämte Solkatlas söner, av det horn av hjort, som ur högen bar den vise Vigdvalin. 79. Här äro runor som ristat hava Njords nio döttrar. Radveig är den äldsta, den yngsta Kreppvor, tillsammans med systrar sju. 80. Allt slags ont de övat hava Svavr och Svavrlogi. De blodvite gjorde och banesår sögo av evig ondskefull vana. 81. Detta kväde, som dig kungjort jag har skall du för levande läsa. Solens sång som synas skall långtifrån lögnaktig vara. 82. Må vi här skiljas och mötas åter på folkens fröjdedag! Du, Herre, giv de hädangångne ro och dem hjälp, som på jorden leva! 83. Dyrbar visdom i drömmen dig sades och sanning då du såg. Ingen människa så mångkunnig skaptes, att förr hon hört Solsångens saga.